52 NI 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Ang. eissa ändringar i tulltaxan m. m.. (Forts)
Snarare uppstår en försämring så till vida att allmänheten i stället för prisbilliga konstsilkevaror av svensk tillverkning får inköpa dyrare utländska produkter -av mer eller mindre lyxbetonad karaktär. Från industriens sida hänvisas vidare till den svaga räntabiliteten hos ett stort antal av de företag varom det nu är fråga. I nuvarande läge med knapphet på ylle och bomull utgör den ransoneringsfria konstsilkeproduktionen ofta ett kompletterande stöd till ylle- och bomullsindustrien, vilket stöd genom de förevarande tullnedsättningarna avsevärt försvagas. Det föreligger enligt vederhäftiga yttranden som kommit utskottet till handa fara för ytterligare driftsinskränkningar inom textilindustrien, ja, för åtskilliga företags vidkommande kan det bli fråga om företagens fortsatta tillvaro. -
Om jag nu skall söka med några ord sammanfatta, hur jag själv ser denna sak, kan jag uttrycka det sålunda. Antingen kommer på grund av nu rådande förhåll-anden på den europeiska kontinenten - för att använda propositionens uttryck - någon nämnvärd ökning av importen av konstsilkevaror icke till stånd efter taxerevisionen. Så länge ett sådant tillstånd varar, hotas visserligen icke industrien, men det blir likväl en inkomstminskning för staten, och framför allt är hela revisionen under sådana förhållanden fullkomligt meningslös såväl för oss som för de utländska lever-antörerna. Eller också - och det är säkerligen meningen från utländsk sida - kommer importen förr eller senare att successivt ökas, och då inträda successivt i stegrad grad de följder för industrien som jag nyss i korthet berört. Huruvida tullinkomsterna under en sådan utvecklingsperiod bli större eller mindre än de nuvarande undandrar sig bedömande; det är i förevarande sammanhang för mig icke någon avgörande fråga.
Jag fäster uppmärksamheten på den egendomliga och korta behandling, som detta viktiga tulläreiide, det viktigaste enligt min uppfattning på de senaste tjugu åren, fått under utskottsbehandlingen. På den tid jag tillhörde bevillningsutskottet var det regel, att avgörandet av varje tullfråga, vare sig det gällde en tullförhöjning eller en tullsänkning, föregicks av en omsorgsfull och ingående undersökning av räntabiliteten inom den berörda industrien och tullarnas höjd i förhållande till manufaktureringskostnaderna jämte en rad andra på tullfrågan inverkande omständigheter. Tullfrågorna behandlades på 1920-talet och ännu långt in på 1930-talet i bevillningsutskottet med den största omsorg. Jag kan knappast säga att den behandling, som denna tullfråga fått, ur industriell skyddssynpunkt fyller måttet med tanke på den utredning, som dylika frågor traditionsenligt brukat underkastas i den svenska riksdagen.
J ag behöver endast taga ett exempel för att tillräckligt belysa, huru man förfarit. Under det statistiska numret för andra strumpstolsarbeten än strumpor falla ett stort antal trikåvaror för herrar och damer. Före 1922 var tullsatsen för dessa artiklar 9 kronor per kilogram. Nu föreslås i utskottets betänkande en tullsats av 12 kronor per kilogram. Silkeaccisen å 3 kronor och den däremot svarande höjningen av tullen å konstsilkegarn med 3 kronor ha emellertid tillkommit under mellantiden och reducerat tullskyddet med 3 kronor, så att tullen för alla dessa artiklar efter den nu föreslagna nedsättningen blir nominellt lika med den tull på 9 kronor, som fanns före 1922. Men härtill kommer ytterligare, att dessa artiklar före 1922 tulltaxerades med inberäkning av visst emballage, medan de nu tulltaxeras netto. Det betyder att den tullsats, som nu föreslagits på denna punkt, är lägre än tullsatsen var före 1922. Om man då betänker, att den här berörda industrien - det är företrädesvis den mindre industrien, .som jag för en stund sedan omnämnde, med ett sammanlagt arbetarantal av bortåt tio tusen, fördelade på ett sjuttio
