Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 69
Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m. (Forts)
huruvida den misstänkte och åtalade näringsidkaren också kommer att fällas till ansvar för det brott, för vilket han är åtalad. Det är mycket möjligt att hans sak kommer i ett bättre läge under domstolsförhandlingarna än som tyckes framgå av polisrapporten i saken. Exempelvis föreställer jag mig att det kan bli mycket svårt att redan under polisförhöret med säkerhet utröna, om näringsidkaren bör göras ansvarig för fel eller försummelse, som någon hos honom anställd person gjort sig skyldig till. Sådana fall kunna ju mycket lätt komma att inträffa, och de äro särskilt ömtåliga.
Jag vill också understryka, att det nu av utskottet föreslagna förfarandet kan leda till ganska egendomliga konsekvenser. En företagare, som blir åtalad för brott mot en ransoneringsförfattning och i anledning därav omedelbart får ett handelsförbud på halsen, blir kanske sedan helt frikänd av domstolen. Det är gott och väl att förbudet då omedelbart skall hävas, men vem ersätter företagaren - och hans anställda - för de ekonomiska förluster, som förbudet under tiden har åsamkat dem? Man kan också fråga sig hur det skall bli möjligt att ersätta den ideella skada, som företagets goda namn och anseende ovillkorligen lider genom ett handelsförbud. Företaget blir i allmänhetens och kollegers ögon "prickat" - och detta även om förbudet efter överklagande skulle upphävas. Bättre trygghet på denna punkt skulle enligt min mening kunnat vinnas genom att som villkor för handelsförbudet fordra fällande dom i första instans. Jag har i min motion krävt lagakraftvunnen dom, men det är klart att detta kan innebära ett mycket långt dröjsmål med ärendets avgörande och i viss mån göra ett förbud ineffektivt. Men om man nöjer sig med fällande dom i första instans som grund för förbudet, skulle ju detta uppskov i högsta grad förkortas, på samma gång som man onekligen vinner mycket i fråga om rättssäkerhetens tryggande.
Jag vill i korthet vidröra en annan synpunkt i samband med detta förbud, nämligen hur det kan väntas bli tillämpat i praktiken gent emot olika före-f tagare. På denna punkt uttalar departementschefen å sid. 21 i propositionen, att handelsförbud - såsom naturligt är - skall kunna riktas både mot handelsföretag och industrier. Departementschefen tillägger emellertid, att »prak- tiska skäl» föranleda, att stadgandet i fråga endast i undantagsfall torde kunna tillämpas mot industriföretag. Av hänsyn till folkförsörjningen torde det i regel inte bli möjligt att stoppa ett producerande företag medelst handelsförbud. Detta är enligt min mening en alldeles riktig synpunkt, men just därigenom framträder så mycket tydligare lagens stränghet mot övriga företagare, d. v. s. iiärmast rena handelsidkare och kanske en del mindre tillverkare. Man kan
- allunåla här förutse en ojämnhet i tillämpningen, som är allt annat än
till a an e.
De synpunkter, herr talman, som jag här har tillåtit mig anföra, ha gjort att jag alltjämt hyser betänkligheter mot förslaget även i utskottets formulering, trots de förbättringar som detta innebär i förhållande till Kungl. Maj:ts forslag. I det läge, som fragan har, vill jag emellertid icke göra något särskilt yrkande. Däremot vill jag här uttala en livlig förhoppning och en mycket allvarlig vädjaon till våra kristidsmyndigheter att grundligt besinna, vilket utomordentligt hart verkande vapen som här är avsett att .sättas i deras händer, ett vapen med så enastående hårda verkningar att det måste handhavas med den allra största försiktighet. Här mer än någonsin gäller det att tillämpa regeln att 1 tveksamma fall liellre fria än fälla. Det gäller också att vid förbudets tillampning taga alla möjliga hänsyn. Jag tänker då icke blott på de mera forniella omständigheter, som äro av betydelse för avgörandet, utan framför allt, sasom jag redan förut har påpekat, på de sociala verkningarna av förbudet.
