72 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransorzeringsförfattningar m. m. (Fort-s.)
utskottets uttalande om att något behov av en reglering knappast har gjort sig gällande. J ag antar att man på, kommissionshåll har kännedom om dessa olägenheter, då jag har mig bekant att de i flera fall ha föranlett framställningar.
Men jag tror också att de, som råkat ut för detta, i många, fall verkligen ha tegat stilla. Varför ha de tegat? Skall man helt enkelt med utskottet säga, att något behov av ersättning för denna vara, som de inte få förfoga över, knappast har uppstått? Sammanhanget är väl snarare, att vederbörande lojalt ha fogat sig i vad som skett. De ha kanske tänkt, att man får finna sig i sådant under krig. De ha tagit det såsom ett ofrånkomligt öde och aldrig tänkt sig att någonting skulle kunna göras åt saken. Därvidlag tror jag, att de i mycket stor utsträckning ha påverkats av ett ganska anmärkningsvärt förhållande, som jag till min stora förvåning har stött på, nämligen att man inom intresserade kretsar faktiskt tycks sväva i den allra största okunnighet om att beslaget har den rättsverkan, som jag nyss talade om. Det torde med -andra ord vara en okänd sak i vida kretsar bland de jordbrukare och näringsidkare av olika slag, som beröras av beslagen, att ägaren har rätt att påfordra inlösning av beslaglagda varor. Under sådana förhållanden är det ganska naturligt, att man inte har gjort några invändningar mot att un-. der handelsreglering l-agda varor icke bli inlösta.
Sådana här förhållanden bör lagstiftningen enligt min mening beakta även om det inte har uppträtt något "behov" i form av klagomål av det ena eller andra slaget. Jag har naturligtvis fullkomligt .klart för mig, att man inte kan lösa frågan genom en schematisk regel, så att man säger, att var och en, som inte kommit åt att sälja sina varor, strax skall ha ersättning till fulla värdet. Naturligtvis är saken mycket mera komplicerad än så. Men jag menar, att det inte heller är någon allvarlig lö.sning av det svåra problemet, om man säger, att vi stryka i det här fallet utan ersättning över ägarens äganderätt, eller rättare sagt: vi stryka över alla de befogenheter, som ligga i hans äganderätt. Enligt min tanke kan lagstiftaren inte gärna undandraga sig att försöka genom en för ändamålet avpassad lagstiftning på ett såvitt möjligt rättvist sätt fördela de förluster och bördor, som kristiden för med sig. Problemet om ersättning för sådana förluster har dykt upp i åtskilliga sammanhang, som jag inte här skall erinra om. Här tyckes mig emellertid ett av de mest flagranta fallen föreligga, eftersom det här just är fråga om ett omedelbart ingrepp i äganderätten.
Jag har, herr talman, velat på detta sätt stryka under den betydelse, som efter min tanke spörsmålet har, men jag gör intet yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande; samt -
nr 40, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollag-stiftningen.
Vad ut-slzottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.
