Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 71
Lagförslag om straff för överträdelser av vissa ransoneriøzgsförfattningar
m. m. (Forts.) enligt de i förfogandelagen bestämda reglerna och till belopp, som ytters.t avgöras av riksvärderingsnämnden.
Nu förhåller det sig emellertid så, att sedan några år tillbaka företagas, utan stöd av förfogandelagen, oberoende av och vid sidan av densamma, i mycket stor utsträckning en sorts åtgärder, som man har brukat ge det sammanfattande namnet handelsregleringar. Dessa handelsregleringar innebära, precis som beslaget, ett förbud för ägaren att förfoga över de av regleringen drabbade varorna. Det är ett förbud, som i varje fall kan vara och ofta är lika kännbart som beslaget; det är -alltså fråga om ett lika svårt ingrepp i äganderätten. Det märkliga är emellertid, att med dessa handelsregleringar icke följer någon rätt för ägaren att få sina varor inlösta av det allmänna.
Att jag har fört denna sak på tal i sammanhang med detta lagstiftningsärende, beror på att det nu berörda förhållandet framstår i en alldeles särskilt bjärt belysning då man ser det i sammanhang m-ed 3 § i den lag om förbud, som kammaren just nu går att antaga. Denna paragraf säger nämligen ifrån att en person, som har, om jag får säga det kort, burit sig illa åt vid tillämpningen av ransoneringsförfattningarna och -alltså drabbats av ett förbud, har en laglig rätt att få sin vara inlöst. Under sådana förhållanden måste det framstå som ganska egendomligt, att en fullt loj-al näringsidkare eller varuägare av annat slag - det kan vara en jordägare, en industriidkare o. s. v. - som drabbas av en handelsreglering, icke skall ha motsvarande rätt. Det är därför som jag i detta sammanhang har hemställt om en utredning, huruvida icke en vidgad rätt till inlösning av varor skulle kunna stipuleras.
Mot denna min hemställan har utskottet anfört tre skäl, som jag skall be att få upptaga i tur och ordning. För det första säger utskottet, att frågan icke har något omedelbart samband med den nu föreslagna lagen. Den invändningen vill jag inte diskutera närmare. Den har naturligtvis åtskilligt som talar för sig. Vidare säger utskottet, att frågan är av synnerligen vittutseende beskaffenhet och inrymmer åtskilliga svårlösta spörsmål. Denna motivering är jag tacksam för. Den synes mig understryka nödvändigheten av en utredning. För det tredje säger utskottet, att något praktiskt behov av en reglering enligt dess mening knappast har gjort sig gällande. Vid den punkten ber jag att få uppehålla mig något utförligare, eftersom jag inte kan låta den stå alldeles oemotsagd.
- Jag vill gärna tro att de svårigheter, som jag här tänker på, i stor utsträckning kringgås eller undanröjas genom allehanda regleringsanordningar, och att förluster för sådana varuägare, som tvingas ligga inne med en vara utan att få försälja den eller eljest förfoga över den på. vanligt sätt, ofta kunna förebyggas under hand av kommissionerna på ena eller andra sättet. Men det lär dock näppeligen kunna bestrida.s, att .så ingalunda alltid varit fallet. .Tag har satt mig i förbindelse med personer, som känna till förhållandena inom köpmannavärlden, och jag har från dem mottagit en del uppgifter, som jag antar äro fullt riktiga och som kanske kunna tjäna till att konkret belysa vad saken gäller. Man har t.- ex. åberopat, att s. k. försäljningsstopp för ärter, bönor och torkad frukt inträdde i juli 1941. Det dröjde sedan månader, innan dessa varor åter fingo säljas, och under den tiden ledo givetvis handlandena kännbara förluster. Någonting liknande skedde i fråga om fotogen under krigets första skede, då försäljningen av den varan blev praktiskt taget omöjliggjord för många detaljister. Man har också åberopat en del andra exempel, men jag skall inte trötta kammaren med att räkna upp dem. Jag skulle nästan tro, att man på kommissionshåll inte riktigt vill underskriva
