76 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Anslag till jordfonden. (Forts) ten 500,000 kronor och på den nästa 500,000, summa 1 miljon kronor. Och det är en besparing, som jag anser vara av den storleksordningen, att den faktiskt betyder något, Vi l1a förut i dag, herr talman, haft ett sådant ärende. Det ansågs där, att 3 miljoner inte betydde så mycket. Man sade, att på det området måste man i alla fall göra det, som föreslagits. Det blir det ena efter det andra! Här ha vi samma dag ytterligare ett sådant tillfälle att spara.
Följden av att man går på reservationen blir ju inte någonting annat än att man inte nyetablerar flera arrendeegnahem under en tid, då byggnadskost- naderna äro så höga och statsverkets kassa är så ansträngd. Här är verkligen ett tillfälle, då man kan spara, utan någon nämnvärd olägenhet, och den, som inte vill göra detta, den menar jag har ej någon riktig vilja till att spara.
Det finnes dessutom ett ytterligare skäl, som man kan kalla för åtminstone ett halvt skäl. Den här verk-samheten hittills har betraktats som en försöksverksamhet, och nu är det ju så, att de här försöken ha slagit ojämnt ut. I vissa fall har det nog gått tämligen väl. men i ett stort antal fall är det inte idealiskt, och därför tycker jag, att även ur denna synpunkt borde man låta detta försök, som nu gjorts på en 280 gårdar, få gå litet längre innan man skapar ytterligare flera.
Detta sista skäl betraktar jag som sagt inte för närvarande som ett huvudskäl, utan huvudskälen äro byggnadskostnaderna och statsverkets finansiella ställning. Under hänvisning till detta, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till reservationen, som betyder, att detta anslag skall utgå med blott 500.000 kronor. I nästa punkt kommer jag att yrka, att anslaget skall helt strykas. p
Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Den framstöt herr Mannerskantz här gjort i denna fråga och de synpunkter han anlagt på densamma äro inga direkta nyheter. Under alla dessa år, då jordbruksutskottet har haft att taga ställning till frågan, har man på visst håll haft litet svårt att dölja sitt misshag över denna arrendeegnahemsverksamhet. Emellertid har herr Mannerskantz och med honom liktänkande nu ansett tidsläget vara sådant, att ett avslag på det av Kungl. Maj:t begär-da anslaget för i år till denna verksamhet vore det enda riktiga.
Jag hade väntat, att herr Mannerskantz litet mera fylligt skulle försvara sin reservation. Det har han inte gjort, med hänsyn till att tiden är långt framskriden och att detta plenum inte skall fortsätta i kväll. Det blev en missräkning även för mig, ty jag hade tänkt att här tala om en del saker, som äro förknippade med denna arrendeverksamhet, en hel del saker, som man från visst håll alltid inom utskottet vid behandlingen av denna fråga har tagit upp gentemot denna verksamhet. Jag hade nämligen väntat, att herr Mannerskantz liksom annars om åren skulle gått in på det förmenta missnöje, som skulle vara att finna ute bland dessa arrendeegnahemmare. Det gjorde han inte nu, men däremot har han så mycket starkare tidigare om åren vid ut-skottsbehandlingen tryckt på denna punkt. Det är byggnadskostnaderna, som för herr Mannerskantz äro det huvu-dsakliga skälet för ett avbrytande av denna verksamhet. Och jag må säga, att på den punkten delar jag herr Mannerskantz uppfattning. Jag är där på samma linje som han. Nu kan ju den invändningen göras, att detta avsnitt, byggnadsverksamheten på landsbygden. är ett problem för sig och icke direkt hör samman med den fråga vi nu be: handla, men indirekt gör den väl ändå detta, eftersom herr Mannerskantz 1 sin motion har berört saken. Jag skall inte onödigtvis taga upp denna fråga till b-ehandling, men jag kan i alla fall inte underlåta att säga, att byggnadskostnaderna spela en ofantligt stor roll även när det gäller skapandet av arren
