Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 77
Anslag till jordfonden. (Forts) deegnahem. Jag skulle ha lust att taga två fall som exempel. Jag hoppas, att herr talmannen medgiver mig detta trots den långt framskridna tiden. -
Jag skulle kunna rada upp fall efter -fall som exempel till stöd för mm uppfattning och mina påståenden, men jag skall som sagt bara taga fram två fall. Det ena är ganska gammalt. Det är ungefär sju år gammalt, men det belyser en hel del, i varje fall de metoder, som det byggnadsförbund, som finnes här i vårt land, tillämpade just vid den tidpunkt, när städernas folk så att säga lade beslag på landsbygden.
Detlvar en småbrukare hemma i en av mina grannkommuner, som hade sina gränser ända intill Ystads stad, och vilken efter 25 års slit och släp, sparsamhet och försakelse ansåg sig kunna bygga sig en ordentlig bostad. Han lät rita ett hus, bjöd ut det på entreprenad, och det var en landsortsbyggmästare, som fick arbetet, ganska naturligt för resten. Redan från första dagen, när de satte spaden i jorden för att gräva till grund, kom det representanter från murarna i Ystad. De hade ingenting att anmärka den första tiden. De läto dem gräva och gjuta grund och börja mura på väggarna. Då var det tid att komma fram med vad man hade på hjärtat. De frågade först hur mycket dessa arbetare hade i betalning. Ja, det fingo de besked om. »Nej», sade man, »det passar oss inte. Ni ha att följa vårt avtal, våra prislistor. Det är ackord det här, och huset skall mätas» Det betydde en merkostnad för denne småbrukare av omkring 2,000 kronor, om inte frågan hade kunnat ordnas upp som den till sist ändå gjordes. Hur det gick till skall jag här inte orda om.
Nu ligger saken här till på det viset, att detta byggnadsförbund utan vidare, utan att fråga landsbygdens folk om det ville vara med på en sådan sakernas ordning, delat upp landsbygden i räjonger och zoner, som om den hörde till städerna och de större samhällena. Rena rama diktaturförsök enligt min mening, en självtagen rätt, som varken kan eller får tolereras, ett förmynderskap, som landsbygdens folk inte har något som helst behov av. Det har gått dit hän, att om man nu skall bygga hus, så måste man vara kapitalist. Skall.man kunna reparera husen, måste man ha en ganska god ekonomisk ställning, annars får det vara. .
-Det andra exemplet är nytt för dagen, kan jag säga, och jag kan inte neka mig nöjet att taga det just i samband med behandlingen av denna egnahemsarrendefråga. Det är uppgifter, som jag fick när jag var hemma sist. En småbrukare i min egen kommun, som har ett 16 tunnlands lantbruk, behövde lägga nytt tak på ett av sin-a gamla hus. Materialet skulle vara korrugerad eternit. Det tog jämnt två dagar för två arbetare att lägga på detta tak, och som betalning för detta arbete erhöllo de efter mätning 198 kronor, således nära femtio kronor per man och dag. Är det underligt, att folk reagerar ute på landsbygden gentemot detta? Och det är inte alls konstigt, att man nu från det håll, där man hitintills ingalunda har sett på arrendeegnahemsverksamheten med allt för blida ogon, nu med tacksamhet har anammat detta vapen, som från detta byggnadsförbunds sida välvilligt blivit placerat i deras händer. Och att det skulle utnyttjas. det förvånar mig inte alls.
Jag skall ej onödigtvis förlänga denna debatt, men jag kan inte underlåta att säga, att denna arrendeegnahemsverksamhet enligt min mening har en ganska stor betydelse. Den har inte endast en social betydelse utan den har också en mycket stor psykologisk betydelse. Ty vetskapen om och känslan av att här ha statsmakterna i och med denna verksamhet skapat möjlighet för obemedlade och mindre bemedladebland landsbygdens folk att en gång kunna få ett lantbruk i egen regi gör, att dessa människor med längtan ocih åtrå se efter möjligheten att kunna få ett sådant litet lantbruk.
Jag har ju mycket väl märkt under årens lopp vid behandlingen av denna fråga, hurusom man från särskilt de största jordbrukarnas sida visat sin avoghet
