Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 79
Anslag till jorclfomlen. (Forts.) får gå försiktigt fram vid denna ti-d, då anläggningskostnaderna för fastigheter äro höga. Men å andra sidan kan jag inte bortse från de skäl, som egnaliemsstyrelsen har anfört, nämligen att den skall försöka hälla den byggnadsarbetarkår, som den har anställd, i verksamhet. Man har nämligen lyckats »an- ställ-a en kår av byggnadsarbetare, som driva detta arbete enligt särskilt anställningsavtal, och om verksamheten inte får fortsätta i viss utsträckning, fär man naturligtvis avskeda folket. Detta är ett skäl till att jag har ansett, att man borde begära hälften av det belopp, som egnahemsstyrelsen har hemställt om.
V-ad sedan beträffar punkt 29, som gäller arrendeegnalienisfonden, har man begärt 1,ö00,000 kronor, vilket har prutats till 500,000. Om man har kronoegendomar, på vilka nybyggnad är erforderlig men som på grund av topografiska förhållanden eller av annat skäl inte böra drivas i nuvarande storlek utan lämpligen kunna .styckas till mindre fastigheter, då är det nödvändigt, att egnahemsstyrelsen har ett visst kapital för att kunna bebygga dem, i stället för att de skola bebyggas på nytt och brukas i samma storlek som tidigare.
Jag menar, att redan den prutning, som företagits i departementet, visar, att vi vilja följa den linje, som framförd-es, redan dä egnahemspropositionen lades fram, d. v. s. vara försiktiga med anläggningskostnaderna, om det blir exceptionellt dyrt, som det ju är nu. Det är inte -allenast arbetslönerna utan också materialpriserna, som stigit i väsentlig grad. Följaktligen tror jag, att det är riktigt, att egnahem-sstyrelsen fär dess-a belopp, som utskottet har hemställt om, för att kunna driva verksamheten i mindre omfattning.
Herr von Stookenström: Herr talman! De två första ärade talarna ha vinnlagt sig om att inte hålla så fylliga anföranden som de eljest skulle ha gjort. Jag vill emellertid hälla särskilt herr Andersson räkning för att hans anförande i alla fall blev så fylligt som det blev, ty det har egentligen gett ett mycket gott stöd åt den uppfattning, som reservanterna uttalat, och jag trodde under större delen av herr Anderssons anförande, att han skulle komma att yrka bifall till reservationen. Han anförde nämligen en del exempel från sin egen erfarenhet på vilka svårigheter man har, när det gäller att bygga på landsbygden, vilka oerhört ökade kostnader, som äro förknippade därmed, och han gick t. o. m. så längt, att han sade, att för att kunna bygga på landsbygden mäste man vara kapitalist.
De, som skola få arrend-eegnahem, äro ju alldeles obemedlade. Herr Andersson sade också., att de ha intet kapital alls. En egnahemsbyggare skall åtminstone ha något att släppa till själv. Det är alltsä konstaterat, att för att kunna bygga på landsbygden mäste man vara kapitalist. Här gäller det en grupp personer, som inte alls ha nägot kapital. Dä mäste den stora kapitalisten rycka in, nämligen staten, och det är ju just sådant som läget är. Det är alldeles riktigt tecknat a-v herr Andersson. Byggnadskostnaderna ha kommit upp till en svindlande höjd, jämfört med när denna verksamhet började, och skola vi hälla den i gang, kräves det storauppoffringar från statens sida.
onu vill jag säga, att jag inte alls hör till dem, som tidigare talat emot eller på annat sätt ställt sig oförstående till arrendeegnahemsverksamheten. Jag har ansett den som ett led i de jordpolitiska åtgärder av social natur, som staten sedan manga ar tillbaka vidtar. Men jag vill säga, att försöken kanske hittills inte alltid slagit sa väl ut. Det har begåtts en del fel vid byggnadernas uppforande. Jag skulle kunna berätta ett ganska sorgligt exempel från min egen hembygd, där t. o. m. hälsovårdsnämnden fick lov att ingripa, därför att byggnaderna, som hade uppförts på ett par -arrendeegnahem, inte voro väl gjorda
