78 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Anslag till jordfondeøz. (Forts) gentemot detta och helst önskat, att denna verksamhet för alltid måtte läggas ned. Herr Mannerskantz har varit ytterst försiktig vid behandlingen av denna fråga i utskottet och ännu mera försiktig nu i sitt korta anförande, men det står i deras reservation ett ord, som jag inte har kunnat undgå att fästa mig vid. Det står, att åtøniøzstone så länge nuvarande förhållanden råda bör verksamheten läggas ned! Jag har genom detta ord fått bekräftelse på min tidigare uppfattning, att herr Mannerskantz och med honom liktänkande innerst inne önska och mena, att denna verksamhet helst för alltid måtte läggas ned. För min del har jag en helt annan uppfattning. Jag tillåter mig därför i all korthet uttala den förhoppningen, att när det krig, som nu rasar, en gång tagit slut - ty en gång måste det ju sluta - och normala förhållanden åter inträtt, dennaarrendeegnahemsverksamhet då icke endast måtte fullföljas utan att den också måtte få lov att skjuta fart och utvidgas till glädje och gagn icke endast för dem, som ha den turen att bli innehavare av ett sådant lantbruk, utan också till glädje och gagn och prydnad för vår landsbygd. För min del kan jag knappast se någon vackrare tavla på den skånska slätten än den jag ser nere på Glimmingehus med dessa fina och propra små bondehem, 18 eller 20 till antalet.
Jag är verkligen förvånad över att man från visst håll gör attacker mot denna verksamhet och försöker få den bort. Den utgör enda möjligheten för obemedlade och mindre bemedlade »att kunna få ett eget litet lantbruk.
Man v-ar vid behandlingen av -denna fråga inom utskottet angelägen att framhålla, att om man slopade denna verksamhet och i stället koncentrerade sig på egnahemsrörelsen och utvidgade denna, så skulle man vinna mycket, mycket mer än vad man vinner genom arrendeegnahemsverksamheten, och det skulle vara litet tryggare, därför att egnahemsverksamheten är mera räntabel. Ja det beror ju på hur man ser på denna fråga, men vi skola aldrig glömma bort, -att det är en ganska väsentlig skillnad mellan dessa tvenne verksamhetsgrenar. Den, som skall bli egnahemm-are, måste ha ett visst kapital, en liten ekonomisk ryggrad, om han överhuvud taget skall kunna komma i fråga som egnahemmare. Det behöves icke för den, som skall bli arrendeegnahemmare. Han behöver praktiskt taget intet kapital alls. Han behöver endast styrka, latt han är lämplig just för ett sådant arrendeegnahem. Och den skara, som kan anses lämplig som arrendeegnahemmare, den är ing-alunda liten. Tvärtom är den mycket, mycket stor. Vi räkna dit praktiskt taget hela den mindre jordbrukarekårens ungdom, som utan tvivel är både lämplig och berättigad, - lämplig, därför att den har vuxit upp i ett småbrukarehem och alltså är väl förtrogen med skötseln av ett sådant, och berättigad, därför att i regel dessa människor äro obeniedlade eller mindre bemedlade. Så nog finns det »aspiranter till d-essa arrendeegnahem! Jag har ju också tidigare någon gång här i kammaren sagt, att hela lantarbetarkåren, åtminstone det stora flertalet av dem, också är lämplig och berättigad till dessa arrendeegnahem. -
Ja, herr talman, jag skall inte fortsätta med detta, men jag har velat ha sagt, att det är byggnad-skostnaderna, som även när det gäller arrendeegnahemsverksamheten spela en mycket, mycket stor roll, varför jag innerligt gärna önskar, att en annan sakernas ordning på det här området må kunna åstadkonimas. Ja jag ser det helt enkelt som en tvingande nödvändighet.
Herr talman! Jag skall med dessa ord be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! So-m framgår av såväl propositionen som utskottsbetänkandet, har egnahemsstyrelsen till jordfonden äskat två miljoner kronor. I propositionen har detta prutats ned till en miljon. Detta har skett, därför att jag delar deras uppfattning, som mena, att iiian
