B NI 18. Onsdagen den 13 maj 1942.
Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts) ramlade således på grundval av en säkerligen riktig statistik ett förslag. )enna kommitté var även synnerligen angelägen om att det inte skulle bli »rist på folkskollärare i framtiden. Nu kan man naturligtvis säga, att ingen
- an förutse ovanliga händelser. Linköpingsseminariet tillkom ju när det här
Sverige var en stegring i födelsekurvan, som var alldeles oväntad och otrolg. Man ansåg det då nödvändigt att taga hänsyn. till detta förhållande. Efter vådår sjönk emellertid nativitetskurvan åter och förhållandena blevo annornn a.
1936 års sakkunniga, som till stor del äro ansvariga för den nuvarande orga.isationen, säga att de givetvis inte kunde förutse det nya kriget och de ratioaliseringar som skulle komma i samband därmed. Det är ingen som begärt att .e skulle förutse detta. Om riksdagen nu faller i en liknande grop och tar det örslag skolöverstyrelsen och departementschefen framlägga, vad skall man då äga om detta förslag, om utvecklingen ger vid handen att förslaget var felktigt. Ja, man kan ju då alltid andraga något oförutsett som inträffat. Men iärk väl, att om något inträffar, som skulle kunna verka ogynnsamt på utecklingen, är detta i dag icke oförutsett. Atminstone departementschefen har örutsett detta när han påpekar, att vi ännu inte sett vilka skolorganisatoriska örändringar som kunna inträffa.
Departementschefen säger uttryckligen på sid. 12 i utskottsutlåtandet, att .an icke kan vara lika säker som skolöverstyrelsen på att arbetslösheten bland olkskollärarna skall vara hävd vid utgången av läsåret 1945/46. Vidare säger .an på sid. 13, att allt ju beror på om skolöverstyrelsens beräkningar rörande irarbehovet för åren 1946-1948 stå sig. Ja, så förhåller det sig. Departeientschefen är inte övertygad om detta, och det är minsann inte jag heller, om etta skulle kunna betyda irågot. Det är flera som inte äro övertygade. Lärar.årens samtliga organisationer äro övertygade om att beräkningen är felaktig, ch jag tror, att man nog måste ge dem rätt. De ha hela tiden under denna uteckling haft rätt i sina betänkligheter emot dessa storslagna organisationer om riksdagen beslutat. Jag undrar också om det är riktigt klokt att under nuarande förhållanden göra sådana antaganden, att vad som kan inträffa på 950- eller 1960-talet, ty så långt går skolöverstyrelsens beräkning, skall ha ågon avgörande betydelse för vad vi i dag bestämma beträffande intagningrna. Departementschefen har härvidlag ådagalagt en synnerligen god vilja ill försiktighet. Han har, med hänsyn till vad jag förut anfört rörande hans risstro i någon mån mot skolöverstyrelsen, gått fram på sådant sätt, att han nser att nödig försiktighet är iakttagen. Ja, detta kan man ju ha olika tankar m, och det blir väl en trossak i rätt stor utsträckning vad man anser om denna örsiktighet. Lärarkåren tror ju, som sagt, att det är oförsiktigt, och jag tror ckså, att detär oförsiktigt att gå så långt som departementschefen önskar gå. ag skulle helst ha gått den väg som lärarsammanslutningarna ha rekommenerat. Men man kan ju inte envisas att gå vad man anser vara rent förnuftiga ägar i evighet, när man står rätt ensam i fråga om de förnuftiga vägarna. Ian får väl i stället söka kompromissa, så att det om möjligt blir något rera förnuft i lösningen av frågan än vad det skulle bli utan kompromissförlaget.
Departementschefen förordar intagning av 144 seminarister i år, medan jag .ar föreslagit att intagningen skall begränsas till 120 elever. Också det är enigt min mening för mycket, men det är i alla händelser bättre med en klassaindre, i all synnerhet som man genom att gå den vägen skulle komma ifrån Éen aktuella tvisten mellan Kalmar och Stockholm, vilket jag förut har pekat »å. Om intagningen vid det kvinnliga seminariet i Stockholm slopas i år, skulle štockholm inte få något övertag gent emot Kalmar, till dess frågan slutgil .H
