28 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1942.
Anslag till folkskoleseminarierna. -(Forts.) bära någon sorts allmän omläggning av lärareutbildningen, också är fullständigt felaktigt. Båda utgångspunkterna äro således oriktiga, och då är det ju inte så lätt att komma till ett riktigt resultat.
Vad beträffar oron för Kalmar vill jag säga, att den är obefogad. Jag tror, att det redan påpekats i debatten, att Kalmar inte är ensamt om att få bara en klass, om detta förslag genomföres, utan därvidlag kommer Kalmar i samma tråkiga situation som flera andra seminarier, och det finns inte någon speciell anledning att anta, att just Kalmarseminariet skulle komma att i framtiden indras på grund av vad som här göres. Jag vill också säga, att det är säkert, att Kalmar seminarium inte separat kommer att indras, och jag tror, att det finns ganska stor sannolikhet för att det överhuvud taget inte kommer att indras. Skulle det på något sätt kunna lugna känslorna, kan jag tala om, att jag i denna kammare, när den stora striden stod om Kalmarseminariet, röstade för detta. Man har alltså i varje fall inte någon särskild anledning anta, att Kalmar skulle bli illa behandlat, för den händelse jag skulle vara ecklesiastikminister, när saken kommer före.
Vad så beträffar den andra frågan, nämligen frågan om lärareutbildningen, höll herr Magnusson i Kalmar ett långt anförande angående vådorna av att - såvitt jag förstod - draga in våra folkskoleseminarier och ersätta dem med utbildning av folkskollärare vid universitet och högskolor samt att överhuvud taget tänka sig den förändringen, att studentexamen skulle fordras för inträde vid seminarierna. Jag får säga, att detta är planer, som äro mycket litet aktuella - det är det minsta man kan säga. Skolutredningen har inte, som man tycks ha antagit, på något sätt i uppdrag för närvarande att ta upp dessa eller andra frågor rörande lärareutbildningen. Vi ha resonerat på det sättet, att först måste man försöka göra upp, hur skolorna skola se ut, och sedan får man undersöka, hur lärarna skola utbildas för de skolor, som kunna komma i fråga. Därför är denna fråga för närvarande inte alls under utredning. Och för min del skulle jag tro, att även om åtskilligt onekligen kan tala för större gemensamhet i den praktiska utbildningen av olika slag av lärare - en tanke, som jag också offentligen har uttryckt mitt intresse för - så är möjligheten att helt koncentrera denna utbildning till universitets- och högskolestäderna ganska liten. Det är givetvis mycket besvärligt att åstadkomma någonting dylikt. Om det går, veta vi inte alls. Det hela svävar således för närvarande fullständigt i det blå, och man behöver inte alls gå ut ifrån att inställningen till den saken bör vara grundläggande för det beslut, som skall fattas i dag.
Sedan skulle jag vilja säga några ord om själva utgångspunkten för Kungl. Maj:ts förslag här och för våra meningsutbyten. Den bör vara de faktiska förhållandena, hur läget i själva verket är. Och läget i fråga om arbetslösheten bland folkskollärarna har gjort, att Kungl. Maj:t föreslagit, att seminarieorganisationen under instundande år skall tas i anspråk bara i begränsad omfattning. Det är detta, som har åstadkommit dessa olika bekymmer. Förslaget bygger, som vi- alla veta, på en undersökning, som skolöverstyrelsen har gjort rörande dessa saker. Herr Oscar Olsson har om inte kritiserat så i varje fall uttalat sina dubier om i vad mån man överhuvud taget skulle kunna lita på dessa undersökningar. Jag kan ju säga, att vi väl kunna vara överens om att skall man kunna på ett vettigt sätt besluta i dessa saker, måste man gå ut ifrån någonting. Man måste gå ut från några förutsättningar, några antaganden angående hur framtiden kommer att gestalta sig, och då är det ju naturligt, att man är mera på den säkra sidan, om man går ut ifrån vidlyftiga och grundllga undersökningar, som äro gjorda på detta område, än om man går ut ifrån rent lösa antaganden.
Jag har mycket noga gått igenom skolöverstyrelsens utredningar, då detta
