34 Nr 18. Onsdagen den 13 maj 1942.
Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts) ringen således. Följaktligen måste jag säga, att nog föreligger det skäl såväl för utredning som alldeles särskilt för försiktighet - det underströks också på sitt sätt av departementschefen. Min reservation kan väl inte heller anses som något våghalsigare experiment gentemot departementschefens beräkningar, när den ändå slutar på en intagning av 120 elever, således endast 24 mindre än vad propositionen föreslår, alltså bara en enda klass mindre.
När departementschefen sedan var inne på den egendomliga utvägen att börja förvandla samseminarierna till manliga seminarier, påpekade han, liksom herr Pauli, att det endast är fråga om en rent provisorisk anordning, grundad på det faktiska behovet, och ingenting som kan binda för framtiden. Ja, vi ha sett tillräckligt med provisorier, som inte skulle binda för framtiden, men som ändå i det fallet varit nog så besvärliga. Jag håller fortfarande på att den utväg jag anvisat för att komma ifrån det där besvärliga prejudikatet är berättigad, nämligen att i år inte göra någon intagning vare sig i Stockholm eller i Kalmar och således spara en klass, varigenom också proportionen mellan manliga och kvinnliga seminarister, som intagas, blir rimligare. När herr Pauli påstår att min utväg - vilken han tydligen liksom var och en, som tittar på saken, erkänner vara en anhållan om en förutsättningslös utredning - inte skulle åstadkomma något annat än att väcka missnöje både i Kalmar och i Stockholm, så är måhända denna missnöjeskänsla inte något som bör vara avgörande i detta fall. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att följer man utskottet kommer Kalmar i ett ogynnsamt läge, ty nästa år har Kalmar seminarium bara kvar avgångsklassen, under det att Stockholms seminarium har kvar två klasser. Skall Stockholmsseminariet få ta in nya elever också i år, får det således tre klasser mot Kalmarseminariets enda avgångsklass. Det måste då erkännas, att för den händelse det kan bli fara för indragning av något. seminarium, kommer seminariet i Kalmar att stå sämre till än det i Stockholm. Jag tycker givetvis att åtminstone från Kalmarsynpunkten skulle den av mig föreslagna rättfärdigare anordningen för året vara gynnsammare och följaktligen inte behöva väcka misstänksamhet där.
Jag har således, herr talman, ingen anledning att frångå mitt yrkande, i all synnerhet som ingen har kunnat göra det påståendet att det utredningskrav, som ligger i mitt yrkande, på något sätt skulle vara bindande åt ena eller andra hållet. r
Herr Sjödahl: Förlåt mig, herr talman, att jag återigen tar till orda, men mitt lilla skämt om huruvida det var en tillfällighet, att de tre främsta reservanterna hade sin bosättningsort inom Kalmar län, har herr Magnusson tydligen missförstått. Däri låg naturligtvis inte på något sätt någon förmodan att det skulle vara en tillfällighet, att Kalmar har fått förmånen av herr Magnussons mantalsskrivning, utan det var en helt annan sak som jag yttrade m1g om.
Herr Magnusson nämnde också att jag skulle ha talat för en av läktarna. Jag har aldrig hittills inriktat mig på att tala för läktarna, och jag kan försäkra herr Magnusson i Kalmar, att mitt intresse för de objektiva synpunkterna är alldeles för stort för att jag skulle göra någonting sådant. Men jag ville påpeka, herr Magnusson, att hänsyn till elevernas intressen och hänsyn till frågan varifrån eleverna rekryteras är en mycket viktig objektiv faktor, när man skall göra upp en seminarieorganisation.
Överläggningeii ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats 1:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle ant-agas, som 111- nefattades i den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna reservatlonen; samt 3:o) av herr Olsson, Oscar, att kammaren skulle godkänna det förslag,
