Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 33
finslag till folkskoleseminarierna. (Forts.) Jag ber, herr talman, att med dessa ord få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Magnusson, Karl: Herr talman! Jag fick av herr Oscar Olsson en förebråelse för min envetna inställning till förmån för Kalmar - jag medger att det var en mild förebråelse, men det var ändå en förebråelse. Jag kan naturligtvis inte bestrida att hänsynen till Kalmar spelat in i denna fråga. Men å andra sidan tillät jag mig bestämt stryka under i mitt första anförande, att problemställningen inte längre är riktigt densamma som den varit tidigare, nämligen Stockholm mot Kalmar. Det har blivit en förskjutning, och det är nu fråga om Stockholm contra landsorten. Icke minst den sista delen av herr Brandts anförande vittnade om att det är på det sättet. Och, herr talman, jag kan inte frigöra mig från den känslan, att riksdagen säkerligen många gånger framdeles kommer att få sysselsätta sig med spörsmålet Stockholm contra landsorten i mer än ett avseende.
Jag begärde emellertid ordet, herr talman, med anledning av herr Sjödahls anförande. Jag åhörde det med stort intresse, och jag kan inte underlåta att säga att det var, om inte onödigt kraftigt, så åtminstone någonting i den stilen. Också herr Sjödahl gav mig en förebråelse med -en liten antydan om att det var nästan en tillfällighet, att jag var bosatt i Kalmar. Jag har bott i Kalmar i 65 år, och jag vet inte, om man kan tala om att det är någon tillfällighet. Men jag kanske kan få göra en fråga till herr Sjödahl: Var det endast en tillfällighet att herr Sjödahl var bosatt i Göteborg den gången, då han ville flytta Västerbygdens vattendomstol från Vänersborg till Göteborg?
Vidare tillät sig herr Sjödahl att vädja till damerna på läktaren - att fria till deras gunst, höll jag på att säga. Det kan man förstå, och det må vara honom förlåtligt. Men jag ber att få tala om att jag för min del i dag har talat till kammarens ledamöter och vädjat till dem i denna fråga.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Behovet av en utredning har nu helt och hållet underkänts av departementschefen. Han påpekade i det sammanhanget, att skohitredningen inte har något uppdrag att ta upp organisationsfrågan till behandling nu och att det egentligen är funderingar fullständigt i det blå vad det gäller en eventuell koncentrering av lärarutbildningen till universitet och högskolor. J ag är emellertid mycket pigg på att försöka få det därhän, att dessa funderingar i det blå komma att ta fastare form så småningom. Men det är inte den saken som föreligger här i dag det har departementschefen ratt i.- N är han emellertid säger, att det inte är någon anledning att taga upp organisationsfrågan nu, får väl kammaren ändå medge, att när man har en seininarieorganisation som, om man får använda ett på sitt sätt nära till hands liggande uttryck, är en- mammutorganisation i förhållande till behovet, kan det vara mycket berättigat särskilt under svåra ekonomiska tider att för en eventuell ovtergang till något nytt se till, att denna organisation krympes till rimligare matt med därav följande besparingar.
-Nar departementschefen vidare vände sig mot mitt uttalande angående alla misslyckade försök hittills att förutse vad som behövdes, vilka alla resulterat i lararoyerslrott och lärararbetslöshet, sade han, att man ju i alla fall måste Ulïgfi franonagra antaganden. Han ansåg då att det antagande han utgått ifrån vilar på sa grundliga undersökningar, att man kunde förmoda att de voro rikflga. ag pekade redan i mitt första anförande på att han själv förklarat, att beräkningarna fran skolöverstyrelsen skola upptaga-s med försiktighet på grund av den ovissa skolorganisatoriska utvecklingen - den fortsatta rationalise Första kammarens protokoll 1942. Nr 18, 3
