Onsdagen den 13 maj 1942. Nr 18. 43
Anslag till småskolesemiinarierna. (Forts) av finnbygdslärarinnor. Visst finns det behov av finnbygdslärarinnor, och dessutom av de bästa möjliga och av sådana, som äro så bekanta som möjligt med förhållandena i finnbygden. Men herr Carlström ansåg också, att jag motsatte
mig detta, därför att jag inte trodde, att dessa lärarinnor nödvändigtvis be hövde utbildas ihaparanda. Vad har det med den saken att göra? Då skulle man väl också kunna säga, att skolöverstyrelsen vid seminarierirganisationen 1936 ville tillspillogiva de finsktalandes intressen, eftersom den ville ha utbildningen av finnbygdslärarinnorna förlagd till Luleå. I det fallet tror jag dock att herr Carlström är litet försiktigare att beskylla skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t för finskfiendskap, än han är, när han kan få tillfälle att framkasta en sådan anklagelse mot en kammarkamrat, som aldrig givit ringaste anledning därtill.
»Det skall vara lärarinnor, som kunna finska", säger man. Ja, det är helt naturligt, och jag föreställer mig, just när det gäller preparandkursen, som mycket väl kan vara förlagd till Haparanda, även om seminariet flyttas därifrån, att de lärarinnor, som ha finska till modersmål, kunna så mycket finska som behövs för att undervisa barnen, speciellt på lågstadiet, och för att komma till rätta med undervisningen där. Och de svensktalande lärarinnor, som utbildas för den uppgiften, få ju lära sig finska i Haparanda lika väl som de måste göra det, ifall de komma till Lycksele eller Luleå. Detta är en av de dimbildningar, som hela tiden ha legat kring frågan om Haparandaseminariet och som nu på ett så utomordentligt starkt sätt ha lagts omkring oss i denna diskussion.
Nu säges det, och det sade också herr Pauli, att naturligtvis behövs det finsktalande barn i övningsskolan, ifall utbildningen av lärarinnor för finnbygden skall vara effektiv. Behövs verkligen det, ifall de aldrig tala finska med barnen? Kunna inte de lärarinnor, som äro finsktalande, komma till rätta med de finska språksvårigheterna utan att på rasterna eller-vid andra tillfällen få gå omkring och resonera med de finsktalande barnen? Aven jag har en smula kännedom om övningsskolorna vid seminarierna, och jag kan icke tillmäta det resonemanget något som helst berättigande. Man kan vara god fransklärare här i Sverige, såsom herr Pauli mycket väl vet, utan att i skolan ha några elever med franska till modersmål, och man kan på motsvarande sätt vara god fmsklärare i finnbygden.
Vidare undrar jag vad herr Carlström egentligen menade med sitt försök att rnisstänkliggöra mina siffror från ett visst år genom att anföra siffrorna for aret förut.-J ag skall emellertid använda hans egna siffror, sådana han fått dem ifrån seminariets rektor.
Vad säga då herr Carlströms egna siffror om de utexaminerade eleverna? JP, att 54 av de 9-8 eller 99 hade fått anställning. Då medräknas även de, som fatt t. ex. veckovilfaršat! Men odet ärändå hälften som inte fått anställning. Enkät Slffrornafran aret därpa, som jag anfört, äro förhållandena icke bättre, utan snarare samre, ty -^de visa att det då var 51 procent, som fått anställning, om man med anställning menar något så egendomligt som herr Carlström menade. Mendet är ända hälften, som inte fått anställning.
Herr Pauli forsokte som ett slags ursäkt anföra, -att man inte kan räkna moed att alodre utexaminerade, som aldrig kommit in i undervisningen, utan fått ga 1-hushåll o. s. v. från *det de tagit sin exanien, skola få anställning som lararinnor. Nu upplystoe herr Carlström herr Pauli om att, förutom under år 1933, det bara under aren 193,6, 1938- och -1939 skett några intagningar. De som intogos 1936- hakommit ut som lärarinnor 1939. Tror herr Pauli verkligen, att dessa ha blivit så gamla sedan 1939, att de därför nu äro mindre lämpliga till lärarinnor för den sakens skull?
