Onsdagen den 13 maj 1942. NI 18. 49
Qing. grunderna för främjande av vedproduktionen m. m. (Forte) arna., som kan spåras, främst härleder sig därav, att skogsägarna funnit, att statsmakterna icke visat den förståelse för deras naturliga intressen, som -de ansett sig ha rätt att begära, och att därför en viss olustkänsla insmugit sig, som ogynnsamt påverkat deras iver att göra sitt bästa. Jag kommer ju själv från en utpräglad skogsbygd. Där får man höra icke så litet om hur skogsägarna resonera, både de mindre och de större skogsägarna.
Först måste vi håll-a i minnet att genom de forcerade vedavverkningar, som under de senare åren pågått, de rena vedbestånden i skogarna börjat på att, åtminstone tillfälligtvis, taga slut och att den ene skogsägaren efter den andre står inför nödvändigheten att tillgripa grövre och vär-defullare virkessortiment för att den stipulerade vedkvantiteten skall kunna uppnås. Var och en förstår att det är i hög grad olustigt att hugga ned värdefulla sortiment, för vilka i deras naturliga skick ett ganska högt pris betalas, till ved som betingar ett avsevärt lägre pris. Det går väl an så länge Skogsägarna kunna betinga sig massavedspris, men som vi veta, får i allmänhet endast en mindre kvantitet massaved ingå i leveransen. Den övervägande delen skall levereras i vanlig brännved. Jag tillät mig redan för ett p-ar år sedan att här i kammaren fästa uppmärksamheten på detta förhållande. Då gällde det kanske endast sådana skogsägare, som sedan länge skött sina skogar med rationella gallringsoch rensningshuggningar, men nu kommer det snart -att gälla alla.
Saken är ganska allvarlig, och jag tror, att om tillräckligt med ved skall kunna produceras, blir det nödvändigt att statsmakterna på ett eller annat sätt ordna så, att tillfredsställande pris erhålles för ved, som måste tillverkas ur grövre och värdefullare sortiment än ur de rena vedsortimenten. Det torde där- för i första hand bli nödvändigt, att vedkontoren få sådana direktiv att i vedleveranserna få ingå hur stora partier m-assaved som helst, så att icke massavedshuggningarna begränsas till end-ast någon mindre del av leveransen.
En annan nagel i ögat på våra skogsägare är krigskonjunkturskatten. För min del har jag ärligt sagt ifrån, att jag anser denna beskattningsform föga lyckad, när vi samtidigt ordnat med en priskontroll. Ty om krigskonjunkturskatten verkligen skall bli vad den skall vara, en givande inkomstkälla, tyder detta på att priskontrollen varit mindre tillfredsställande, och om priskontrollen är effektiv, då skall icke krigskenjunkturskatten giva så mycket, och den kostar då mer än -den smakar. I varje fall kan man icke komm-a ifrån, att denna skatteform verkar nedtryckande på företagsamheten. Men om krigskonjunkturskatten synes mig vara föga tillfredsställande i allmänhet, blir den alldeles särskilt oförnuftig, när -den begagnas i fråga om en näring, som just nu är av den natur, att dess forcer-ande är av allra största vikt för landets försörjning. En skatteform, som leder till att kanske större delen -av vinsten på skogen försvinner i form av skatter, kan förvisso icke utgöra någon stimulans till ökad produktion. Och när därtill kommer, så som i fråga om vedavverkningar är fallet, att den vinst, som måste deklareras, mången gång är rent fiktiv, i det att virkeskapitalet har minskat eller att skogsägaren nödgats sälja värdefullare sortiment till vanliga vedpriser, gör detta icke saken bättre, och skogsägaren får minsann ej den arbetsglädje, som är första villkoret för en topprestation.
Om jag icke är fel underrättad, hanman nödgats ge efter på krigskonjunkturskatten, när det gäller torven, och jag tror att man gjorde klokt i att göra sammalunda, då det gäller veden. Det skulle ju vara ganska bedrövligt, om det svenska folket, då vår livsmedelsförsörjning kanske under nästa vinter blir ganska knapp, dessutom skulle få frysa, fastän hela landet är betäekt med skogar, fulla av förstklassigt-bränsle, endast därför att statsmakterna bitit sig fast vid bestämmelser som påtagligt motverka en behövlig ökning i avverknmgarna. - -
Första kammarens protokoll 1942. Nr 18. 4
