Onsdagen den 13 maj 1942. NI 18. 61
Ang. expropriation m. m. för komplettering av ofullständigaåçïordbruk. orts. det en gång blir en lag, vilket jag hoppas det skall bli. Den lagen kommer inte att tillgripas så särskilt många gånger, ty enbart vetskapen att ett sådant instrument finnes skall i de allra. flesta fall göra det möjligt att komma till en överenskommelse. - - - Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Sundberg: Herr talman! Vår jordbrukspolitik följer på lång sikt icke någon målmedveten och klart utformad linje. Statsmakternas intresse för vårt jordbruk har växlat med den politiska böljegången och därav föranledd inställning till de för tillfället aktuella jordbruksproblemen, därvid särskilt frågan om import av jordbruksprodukter, som konkurrera med inom landet producerade varor, bedömts från olika utgångslägen. En ofrånkomlig konsekvens härav har blivit en bisarr utveckling, där man i ett läge stött en viss gren av jordbruksnäringen för att vid en annan tidpunkt lämna den åt sitt öde och där man än gått in för en uppdelning av jorden i små enheter genom att stimulera en egnahemsbildning, än för att som nu avses utöka dessa mindre enheter till större och mera bärande.
Efter två världskrig och därav föranledda avspärrningar bör det stå klart och kunna erkännas av alla partier, att det är ett livsvillkor för vårt land, att vår åkerjord i freds- lika väl som i krigstider brukas så, att den ger bärgning åt helaevårt folk. Vi vetaatt det är möjligt med hänsyn till klimat och tillgang på jord. De andra betingelser som erfordras härför är det statsmakternas sak att se till att de finnas. Men det bör ske och kan endast ske om hela problemet om vår jordbrukspolitik i framtiden tages. upp i ett sammanhang med vår självförsörjning som utgångspunkt.
Att godkänna den motion som nu ligger på kammarens bord skulle endast betyda, att man fogar till en ny klut på vår jordbrukspolitiks brokiga kläde Det är sannolikt för att inte säga säkert, att det i många fall är nödvändigt att till det helas gagn utvidga vissa jordbruk, men lika säkert är att om en schablonmässig tolkning sker av en blivande lagstiftning på detta område kunna resultat åstadkommas, som ur den allmänna folkförsörjningens s n: punkt kunna vara högst skadliga. Vad som passar i ett landska elleryen landsända, passar inte på ett annat håll. Få näringsgrenar torde ïned avseende på planläggningen i stort, planläggningen uppifrån vara så irrationellt ordnade, som vår jordbruksnäring. Här fbrtgår den gamla, slentrianmässiga odlingen al efternår, årtionde efter årtionde. Den lilla gården skall liksom den Styra ha sin sadesodhng o. s. v., oavsett jordens beskaffenhet oavsett om garden llgger på den bördiga slätten eller uppe i skogsområdets fåtti a mor marker. Avkastningen från samma areal kan vara ända till dubb lit ° åtnpå det ena hållet som på det andra men omkostnaderna för ed S Or ändock desamma. Att det under sådaha förhållanden aldri k prliilu llona: vad man kallar jordbrukarnas ständiga gnat om att de hagel än ° 1 ut på de inte kunna reda sig med de låga priser som gälla för ordb ek sa ïivdlçrt, att ligger i öppen dag. Ty givetvis går det inte att t ex J° brpd sgåroffl termin dana priser att även det svagast utrustade och sämst helga n? S31) ämm Sakunna skänka sin brukare fullgod valuta för sädesodlinagena lšut ll: llt Skall övriga näringar icke kunna bära. Lika omöjligt är det gatlt. °eds u et vara vägen och låta prisbildningen ske på basis av de bäst avkastgad e? ill? glatta
Det är inte lätt att komma till rätta med detta kom l än e J? m (en. ett försök borde i varje fall göras att med den vid ad) lcera çfpm lem, men på landets självförsörjning i fråga om våra viktigaršjorïllilrliilltgl tidsolin kïavet
ar, draga upp de stora riktlinjerna för vår framtida jordbrukssgbilitlikfedichnlæitt
