12 Nr 19. Onsdagen den 20 maj 1942.
Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forte) undervisningsavdelningar i modersmålet, tyska, engelska och franska med mer än 24 lärjungar.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har avgivit en reservation vid detta, utlåtande. Den avser inte någon ändring i anslagsbeloppen, men den gäller ändå en ganska viktig fråga.
För ett par år sedan måste vissa försämringar vidtagas i fråga om undervisningen i läroverken. Det var vid 1940 års riksdag det skedde. Man hade då ett par år arbetat under gynnsammare förhållanden vid läroverken på grund av en förändring som genomfördes vid 1937 års riksdag, varigenom lärjungamaximum i högsta realskoleklassen sänktes från 35 till 30, och samtidigt genomfördes den reformen att i de klasser i realskolan, där man började med ett språk - svenska i första klassen och tyska i första klassen samt engelska och franska i högre klasser - fick man tillåtelse att dela upp klasser med mer än 24 elever i två avdelningar. Det var synnerligen behjärtansvärda reformer, och de hälsades med den allra största tillfredsställelse av läroverkslärarna, men inte bara av dem utan även av föräldrarna till de barn som gingo i realskolan, för att inte tala om barnen själva, om man överhuvud taget vågar förutsätta att ledamöterna här i kamrarna ha något intresse för den delen av den svenska befolkningen.
De stora klassernas problem var således ett pedagogiskt problem som både skolöverstyrelsen och övriga skolmyndigheter, lärare och föräldrar - åtminstone mödrarna som bruka höra upp barnens läxor - voro mycket intresserade av, och de voro mycket glada åt den reform som genomfördes år 1937.
Att reformen var av behovet påkallad torde även de av kammarens ledamöter. som lyssna till vad jag nu har att säga, förstå, när jag talar om att en av folkskoleinspektörerna i Stockholm i ett offentligt föredrag för någon tid sedan berättade att av eleverna i våra pojkrealskolor 42 procent inte kunna flyttas vid vårterminens slut. Det är ju ett ganska anmärkningsvärt resultat, tycker man åtminstone när man första gången hör den siffran. Det torde således inte vara alldeles otänkbart att även menige man skulle v-ara intresserade av att den goda reform som genomfördes år 1937 och som ovillkorligen måste leda till bättre undervisningsresultat, finge äga bestånd.
År 1940 måste emellertid skolöverstyrelsen på grund av de hårda tiderna och det ekonomiska elände som då väntades, med svidande hjärta tillråda att denna reform provisoriskt upphävdes. Skolöverstyrelsen påpekade själv det förhatliga i saken genom att också påvisa att regleringen av lärjungemaximum i klasserna hittills inte hade ansetts böra komma i fråga såsom kostnadsregulator för läroverken. Men» man ansåg som sagt att denna förhatliga. åtgärd måste vidtagas för att rädda en halv miljon kronor eller vad det nu kunde vara åt statsverket. J a, det invänder jag ingenting emot. Men nu har besparingsberedningen, som väl i dag åter skall få en örfil, eftersom besparingsberedningen alltid brukar få örfilar vid tillfällen när det gäller att tillvarata beredningens uppslag, kommit med ett mycket förnuftigt förslag som har vunnit både Kungl. Maj:ts och utskottets erkännande. Besparingsberedningen har sagt att det inte är orimligt att läroverkslärarna få sin tjänstgöringstid ökad med en undervisningstimme i veckan. Det skulle man kunna gå in för, och det rekommenderar besparingsberedningen. Men besparingsberedningen ömmar också -för de arbetslösa och säger att vi kanske få taga det i etapper för att slippa fler arbetslösa extralärare.
Besparingsberedningen har mitt fulla instämmande i sina synpunkter. Besparingsberedningen har också departementschefens instämmande, ehuru epartementschefen nöjer sig med att säga att det naturligtvis inte kan anses
