22 Nr 19. Onsdagen den 20 mai 1942.
Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forte) absolut nödvändigt. Jag trodde vidare, att jag hade franilagt ett förslag, som det möjligen borde kunna vara i riksdagens intresse att biträda, när jag för det första begärt, att Kungl. Maj:t skulle få fullmakt att själv reglera antalet nybörjaravdelningar och för det andra sagt ifrån att jag skulle vara
särdeles sparsam på detta område. Man måste givetvis ändå hälla sig inom -
den ram riksdagen bestämmer, när den beviljar anslag för ändamålet. Nog är det väl i alla fall lämpligare att ordna saken på detta sätt än att riksdagen skall pröva frågan i detalj och säga, att så och så många nybörjaravdelningar skall det vara i år och så och så många nästa år o. s. v. i . Kammaren kanske tillåter mig som gammal riksdagsman att få säga, att jag, i likhet med herr Herlitz, tror att det föreligger risk för att den svenska riksdagen, genom att förlora sig för mycket i detaljer, mister greppet om de stora linjerna och de stora frågorna, där den svenska riksdagen bör ha det avgörande ordet. - ,
Jag skulle därför tro, att det av mig framlagda förslaget »är praktiskt och förståndigt, förutom att det som sagt ligger i själva ärendets natur, att det bör förfaras på detta sätt. - -
För min del skulle jag således gärna sett att kammaren bifölle herr Holmdahls reservation på föreliggande punkt.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall inte gå in i någon vidlyftigare debatt rörande frågan om inrättande .av ett gymnasium i Boden. Departementschefen gav mig en liten tillrättavisning för att jag» talat om att det var statstjänarintressen, som här gjorde sig gällande, vilket det enligt hans mening inte var. Jag kräver visst inte, att departementschefen ständigt och jämt skall ha aktuellt vad han skrivit i de många ärenden som föreläggas riksdagen. Departementschefen har dock skrivit på följande sätt: »Mycket synes mig tala för att möjlighet till högre undervisning beredes för barnen till de talrika statstjänstemän, vilkas verksamhet måste förläggas till denna ort.» Det var strängt taget inte något annat jag sade, när jag refererade till departementschefen. Jag menar visst inte, att detta är någon oberättigad synpunkt, vilket departementschefen tycks tro att jag menade.
Vad jag emellertid skulle vilja vända mig emot är herr Paulis tal om-mina hugskott i fråga om min motivering. Herr Pauli och jag tala i detta fall något olika språk. Herr Pauli talar läroverkslärarens språk, vilken ser sina intressen på ett otillbörli-gt sätt trädda för nära. Jag kan förstå den synpunkten också, men jag kan inte förstå, att den synpunkten skall vara den viktigaste, utan den viktigaste synpunkten bör väl vara undervisningssynpunkten. Herr Pauli har i det fallet sagt något annat som statsutskottsledamot än- han här sagt som läroverkslärare. Herr Pauli har själv varit med om att skriva: -»Ut- skottet vill likväl framhålla, att en höjning av den nuvarande tjänstgöringsskyldigheten enligt utskottets uppfattning icke torde medföra sådana olägenheter, att en åtgärd i dylik riktning i och för sig bör anses utesluten." Detta har depart-ementschefen också sagt. När herr Pauli inte kan förneka, att undervisningen skulle gagnas genom att man återginge till de förhållanden som upphävdes vid 1940 års riksdag, förstår jag inte, att han har -nag-on. saklig motivering för sitt motstånd. När herr Pauli talade om provisoriska atgärder, vill jag fästa uppmärksamheten på att departementsehefen uttryck* ligen sagt sig vilja genomföra denna försämring som en provisorisk åtgärd för ett bestämt år, nämligen för läsåret 1940/41. - - - -.
Min reservation föreligger således helt i skolans undervisningsintresse, utan att den dock på något väsentligare sätt, såvitt jag kan förstå, skadar lärarnas intressen.
