Onsdagen den 20 maj 1942. Nr 19. 37
Ang, f* * M-*slmttßtfl förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder. (Forte)
vad som yrkades och beslöts i denna kammare 1880. Jag yrkar alltså i förevarande punkt, att punkten lägges till handlingarna med ogiollande av utskottets förfaringssätt att avgiva redogörelse för vissa regeringsåtgärder utan anmärkning enligt § 107 regeringsformen.
Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag har tillsammans med några kamrater i utskottet reserverat mig på denna punkt, och jag skall anföra vissa skäl för att jag så gjort, men innan jag det gör, skall jag be att rent principiellt få ansluta mig till den uppfattning, som den ärade föregående talaren gav uttryck åt. Jag har under de rätt många år som jag varit med i konstitutionsutskottet inte varit tillfredsställd med den utveckling, som har skett på detta område, och jag har vid åtskilliga tillfällen inom utskottet uttalat mina principiella betänkligheter emot att omförmälan göres. Jag har ansett, att skall det vara anmärkning, då skall det vara det, eller också skall det inte vara det. Emellertid tillämpas detta förfarande inte för första gången i år, utan det har förekommit vid ett par tidigare tillfällen, kanske fler.
När vi ha reserverat oss på denna punkt, är det i sakfrågan. Vi ha förmenat, att då denna fråga tidigare har behan-dlats av ett riksdagens verk, nämligen riksgäldsfullmäktige, borde erinringar ha gjorts, när riksgäldsfullmäktiges berättelse förelades kammaren, vilket skedde vid riksdagens början. Det utskott, som haft att granska förvaltningen av detta riksdagens verk, har såvitt jag känner till inte haft något att erinra mot verkets berättelse eller dess förvaltning. Under sådana förhållanden förmena vi, att det inte finns anledning att på denna punkt göra en omförmälan - och naturligtvis ännu mindre en anmärkning.
Jag har, herr talman, velat avge denna motivering för vår reservation.
Herr Herlitz: Herr talman! Kammarens ledamöter torde förstå, att jag med symp-ati hörde herr Engbergs anföran-de. Jag har konsekvent kämpat emot den här besynnerliga metoden, som utskottet har kommit in på. Jag har vid ett föregående tillfälle tillkännagivit denna min mening i konstitutionsutskottets dechargebetänkande, och jag har upprepat denna principståndpunkt i är 1 ett- särskilt yttrande. Det är en besynnerlig väg, som man naturligtvis inte begriper sig på här 1 riksdagen och som från vetenskapligt håll - om vi nu få dra in den-parten också i diskussionen - betraktas med en blandning av förundran och löje. Det är ju en utnäg, som består däri, att »då utskottet inte tilltror sig att sätta betyget Bc, skall det i alla fall sätta ett B? Det blir en gradering, som är högst besynnerlig. Det hela har efter mitt sätt att se sin utgångspunkt i en snedvriden uppfattning av § 107 regeringsformen. Man har på grund av förhållanden, som jag inte här närmare kan utreda, vuxit in i den föreställningen, att det är någonting så förfärligt stort och allvarligt och betydelsefullt att gripa till § 107, så det törs man inte göra. Man diiar sig tln dfil? yttersta för att -"sätta ett klart underbetyg» Då har av politiska skäl den har utvagen kommit 1 stället. Jag kan inte all-s dela denna uppfattning. J ag läser grundlagen på det viset, att-§ 107 tillåteross att göra anmärkningar om -sr-natt och stort, framföra kritik i viktiga hänseenden och i mindre viktiga, kritik, -som- vi anse mycket graverande för statsrådets ledamöter, och llšritik, som vi Atillmata -en- ganska ringa tyngd. Allt sådant kan utskottet myc et Val gif llftrygk at 1-Sin motivering, men det finns ingen anledning till att utskottet inte, da det gor sådana anmälningar, alltid skulle bygga på § 107, som ar det enda grundlagsenliga stödet för utskottets verksamhet. -
Jag vill som sagt uttala min sympati för herr Engbergs tankegång, nämli
