onsdagen den 20 nu; 1942. Nr 19. 39
Ang, - ** * * " * förfaringssätt att redogöra för vissa regerings cïtgärder. (Fox-ts.) möter av konstitutionsutskottet att reservationsvis i utskottet framföra kritik emot Kungl. Mjaj:ts beslut?
Herr Engberg: Herr talman! När herr Holmbäck förklarade, att det inte finns något förbud i grundlagen mot att förfara så här, kom jag att tänka på en, bestämmelse i gamla kadettinstruktionen, där det står, att kadett icke må inbilla sig att det, som här icke är uttryckligen förbjudet, därför skulle vara tillåtet. Jag ber alltså att få lägga herr Holmbäck på hjärtat, att den omständigheten, att det inte är uttryckligt förbud i någon speciell paragraf, inte ger konstitutionsutskottet den här rätten.
För övrigt ha ju både första och andra kammaren 1924 fattat beslut i saken och uttalat sig på följande sätt. Kamrarna gjorde utskottets uttalande till sitt eget, och jag läser därför upp ur detta. »Utskottet vill visserligen ej förneka, att det stundom kan te sig föga tilltalande att för anmärkningar av den art, motionen närmast avse-r, tillgripa en form, som tillhör proceduren för utkrävande av konstitutionellt ansvar. Men man kan enligt utskottets mening ej förbise den förskjutning, som faktiskt ägt rum i fråga om innebörden av anmälningar enligt § 107 regeringsformen. Genom en långvarig praxis torde det hava ingått i det allmänna medvetandet, att, såsom ovan visats, en konstitutionsutskottets anmälan med stöd av § 107 regeringsformen visst icke alltid har karaktären ens av ett omdöme därom att den ifrågavarande åtgärden i realiteten kan läggas vederbörande statsråd till last. Av den motivering, som av utskottet i varje särskilt fall förebringas, plägar tillkännagivandets art med full tydlighet framgå. Sålunda har utskottet vid flera tillfällen uttryckligen angivit, att dess tillkännagivanden icke innebure något som helst omdöme om den statsrådsledamot personligen, som formellt burit ansvaret, utan allenast hade till syfte att till riks-dagens kännedom bringa en enligt utskottets mening felaktig praxis. N ågot behov att för sådana tillkännagivanden tillskapa särskilda former torde därför icke kunna anses föreligga»
- Detta var riksdagens så gott som enliälliga uppfattning 1924. Har någonting, herr talman, sedan dess inträffat, som skulle kunna motivera, att vi nu frångå denna uppfattning och här godkänna denna praxis från konstitutioneutskottets sida? Jag kan inte finna, att något sådant har inträffat, och jag vidhåller därför mitt yrkande.
Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag anser även jag, att herr Engberg principiellt sett kan ha. rätt i sin tolkning av föreliggande konstitutionella fråga, men dels har verkligen något inträffat sedan 1924, dels äro omförmälandena enligt m-itt förmenande av två olika slag. Vad som inträffat är en utveckling under de senare åren och särskilt sedan samlingsregeringen tillkom, där konstitutionsutskottet av särskilda hänsyn av en art, som jag här inte behöver gå in på, icke ansett sig kunna gå den väg, som man enligt mitt förmenande eljest borde ha gått. Vidlare äro omförmälandena till en viss del tolkningsförsök av konstitutionsutskottet, och jag måste säga - vilket herr Herlitz också understrukit - att en sådan rättighet finns, oavsett vad riksdagen beslöt 1924. Andra omförmälanden äro av en annan natur, och där anser jag, att man skulle kunna säga, att herr Engberg har rätt. Omförmälandet tacker da i själva verket en anmärkning efter § 107, och denna utveckling är enligt mitt förmenande framkallad av hänsyn till tidsförhållandena. Mian har icke från utskottets sida velat tillgripa en direkt anmärkning utan givit den en sådan form, att den icke skulle kunna få en spets, som möjligen skulle kunna utnyttjas i ett syfte, som inte skulle vara det bästa. Det är så
