40 Nr 19. Onsdagen den 20 maj 1942.
Ang.:^^^ *°* * ^*°7f^"°t° förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsåtgärder. (Forts)
lunda förklarligt, om utskottet har gått denna väg. För min del anser jag dock, att konstitutionsutskottet borde ha varit mera behjärtat och vågat sig på, en anmärkning, där man stannat vid ett omförmälande. Jag tror, att om konstitutionsutskottet alltmer förvandlar sig självt till en tämligen betydelselös institution i statslivet och i fråga om riksdagens uppgifter, då kan konstitutionsutskottet snart icke fylla sina konstitutionella åligganden. Det är såvitt jag förstår något sådant, som herr Engberg syftar till att utskottet borde mera behjärtat fylla.
Jag anser sålunda, herr tal-man, att denna sak har två sidor och att herr Engberg principiellt har rätt., men att det finns förklarliga och förklarande omständigheter, som ha gjort att utskottet har stannat vid omförmälan-dena.
Herr Björck: Herr talman! Jag har den allra största respekt för herr Engbergs kunnighet och duglighet, men när han går tillbaka så långt som till 1880 och vill upprepa någonting som hände för 62 år sedan, tycker jag det går bra långt. Tiden rider fort i våra dagar, och vi få väl ändå försöka följa med händelseutvecklingen. Jag erkänner gärna, att § 107 är litet antikverad. Den skulle säkerligen behöva en översyn. V i ha ju de sista åren nästan varje riksdag på grund av tidshändelserna måst justera och ändra våra grundlagar. Vore det då intïtpskäl i att även överväga, om inte § 107 också börjar bli något för gamma .
Sedan kan man fråga, om inte konstitutionsutskottet, som gentemot andra utskott har en viss initiativrätt, även bör ha rätt att komma med en omförmälan i den form som här sker, när man anser, att man inte vill gå till en anmärkning. Den rätten borde konstitutionsuts-kottet ha, och finns den inte enligt gällande bestämmelser, så får man väl forma till det så, att man kan göra detta.
Emellertid ha vi kommit på sidan om den sak det här gäller. Jag för min del anser, att den omförmälan det- här är fråga om - det rör det anslag, som är beviljat till direktören Wickman för vissa filmupptagningar för personhistoriska filmarkivet - gäller en sak, som i ännu högre grad än den föregående punkten borde blivit föremål för en anmärkning. Här ha statsmedel använts till ett ändamål, som är i hög grad diskutabelt. Här har ju en amatör på området fått upptaga en del filmer, vilka man på åtskilliga håll har utdömt såsom synnerligen misslyckade. .J ag hade inte tillfälle att se den visning, som ägde rumdför en del riksda-gsmän, men jag har hört vad andra ha haft för omdöme om em.
Därtill kommer, att Kungl. Maj:t här fullkomligt negligerat riksdagens begäran år 1936 om en utredning om ett dylikt statligt filmarkiv. Det har man gått förbi. Man har inte tagit någon hänsyn till detta, utan har utan vidare beviljat medel till denne amatör, som fått sammanlagt 105,000 kronor. Jag anser detta vara synnerligen anmärkningsvärt, men jag har, eftersom det inte gick att få majoritet inom utskottet för en anmärkning, gått med på denna omförmälan, som jag anser vara det minsta man kan göra just i detta ärende.
Herr Holmbäck: Herr talman! Jag måste säga, att jag var något fövånad när herr Engberg såsom stöd för ett förslag att binda den fria yttranderätten för utskottet och dess ledamöter åberopade en gammal kadettinstruktion. Skall man ha sådana skäl, kan man komma ganska långt i fråga om inskränkningar i det fria ordet. -
Jag har inte läst den motion som herr Engberg framlade 1924 och inte heller
