Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

42 Nr 19. Onsdagen den 20 maj l9-12.

Ang. .Eee-ff * * förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsátgärder. (Forte) märkning att framställa, synes mig vara att gå alldeles utanför den mycket bestämda och mycket preciserade anmärkningsuppgift, som utskottet har en ligt grundlagen.

l fråga om utskottets yttrandefrihet är det ju ingen fara å. färde. Vilken ledamot av utskottet som helst kan ju bringa frågor på tal, exempelvis genom interpellation i kammaren.

Det har också sagts under hand mera privat, att dechargebetänkandet kanske stundom skulle bli alltför magert, om man inte finge plocka med några sådana här fall, där utskottet inte har någon anmärkning att göra. Jag skulle för min del vilja säga, att det är ingen olycka skedd, om utskottet presenterar ett dechargebetänkande utan anmärkning* mot något statsråd. Riksdagen har inte begärt att ovillkorligen få anmärkningar. Utskottet behöver alltså ej känna sig förolämpat utan tvärtom lyckligt, om det slipper att komma med några anmärkning-ar.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! l likhet med de föregående talarna är jag av den uppfattningen, att det ligger mycket i de principinvändningar, som från herr Engbergs sida ha framställts mot det nuvarande granskningsförfarandet. Einellertid hänger allt sedan på vad man drar för slutsatser. Aven om man går med på, att grundl-agens mening och innebörd sannolikt är den, som herr Engberg givit uttryck åt, blir man osäker, om man ställes inför nödvändigheten att omedelbart draga praktiska konsekvenser av denna ståndpunkt. Detta, att utskottet i stor utsträckning. har övergått till omförmälanden i stället för anmärkningar och till reservationer i stället för omförmälanden, förefaller mig vara ett led i den allmänna parlamentariska nedrustning, som ägt rum under de senaste åren. Konstitutionsutskottet har gripits av en sådan högaktning för statsrådets ledamöter, att det inte anser sig böra tillgripa en anmärknings kategoriska ordalag. Man har då försökt klara »sig undan svårigheterna genom att kalla det för "omförmälanden" eller rent av övergå till reservationer.

Emellertid: om man nu skall underkänna denna praxis omedelbart och i ett sammanhang, ja vad hamnar man då i för en ordning? Låt oss skala. bort alla omförmälanden och alla reservationer från de senaste årens granskningsmemorial, så få vi se vad som är kvar. Såvitt jag förstår blir det inte så värst mycket, som då blir övrigt såsom underlag för debatterna i kamrarna.

Jag tror, att den kritik, som i dag har framkommit, är mycket nyttig, men jag tror som sagt inte, att vi skola draga för snabba slutsatser. Det år ju inte bara omförmälanden, som man här önskar avskaffa, utan även reservationer. För min del tror jag, att rätten att anföra avvikande mening mot en utskottsmajoritet är så starkt rotad i det allmänna medvetandet här i riksdagen, att det vore synnerligen olyckligt, om m-an för ett utskotts vidkommande, nämligen konstitutionsutskottet, skapade en annan ordning. - -

Däremot hoppas jag livligt, att debatten i dag skall bli utgångspunkt. for en strävan att modernisera granskningsförfarandet, att restaurera den konstitutionella kontroll, som däri är inrymd, och att söka komma fram till mera tidsenliga former. Jag finner detta så mycket mera angeläget, som man otviveläktig kan spåra en utpräglad tendens att begränsa de politiska debatterna i kamrarna: en enligt min mening mycket olycklig tendens. Jag ber att: fa erinra om, att hela denna riksdag har gått utan att vi fatt ett enda tillfälle att i kamrarna debattera landets utrikespolitiska lage. Och det forefaller, 861m om man också allt emellanåt kan spåra e bestämd tendens, icke minst fran