Onsdagen den 20 maj 1942. Nr 19. 41
- 1* * m* f ör arfingssätt att redogöra för vissa regerings Ang f f åtgärder. (Forts.) dess behandling, men av vad han här läste upp föreföll det, som om han genom denna motion ville konstruera fram en möjlighet för utskottet att komma med anmärkningar av så att säga lägre valör, och att det är detta, som riksdagen har avböjt. Det anser också jag vara riktigt, men det träffar inte omförmälanden, som gälla rent faktiska förhållanden., något som är fallet med omförmälandet nr 2. -
Jag tillåter mi-g att sluta med en sak, som jag kanske borde ha berört redan föregående gång, nämligen såsom replik till herr Herlitz. Han sade, att man enligt § 107 kan från utskottets sida komma med både stora och små anmärkningar. Man kan taga upp också ganska små saker. Det är naturligtvis alldeles riktigt, men om jag skulle våga uttala kritik mot konstitutionsutskottet, så skulle det vara, att utskottet just har begagnat möjligheten vid åtskilliga tillfällen att komma med kritik mot Kungl. Maj:t i småsaker. Det anser jag, att utskottet ej skall göra. Under de två år, som jag satt i konstitutionsutskottet, röstade jag nej i alla anmärkningsärenden, som jag satt på, med undantag av ett, och jag kan omtala, att när jag där röstade ja, så berodde det på en felaktig uppgift i en promemoria.
Herr Undén: Herr talman! Jag vill bara i all korthet tillkännage, att jag instämmer med herr Engberg i både hans yrkande och den motivering, han gav för detta yrkande. Jag kan för min del inte finna några vare sig konstitutionella eller praktiska skäl för att införa denna på senare år brukade distinktion mellan anmärkningar och omförmälanden.
Det har, såvitt jag kunnat följa debatten, framförts två skäl, kanske tre, till förmån för denna praxis. Det första var det, som herr Ström anförde. Det har redan bemötts av herr Engberg. Det var tankegången, att man iklädde anmärkningen en mildare for-m. Aven herr Herlitz har vänt sig mot den tankegången och sagt, att den beror på en missuppfattning av innebörden av ett framställande av en anmärkning: framställandet av en anmärkning betyder ej med nödvlänidtišghet, att det är någon särskilt grav observation, som blivit gjord inom uts o t.
Det andra skälet, som framfördes till förmån för omförmälanden, gavs av herr Herlitz, som yttrade, att det finnes fall, där utskottet inte kunnat komma till något bætämt resultat i sitt bedömande, därför att saken ej kunnat utredas. Jag skulle för min del vilja säga, att då skall -utskottet avstå från att medtaga det ärendet i sitt betänkande. Kammaren har knappast något intresse av att höra utskottets resonemang i en fråga, som utskottet självt förklarat, att det inte har kunnat tillräckligt utreda. Om en åklagare ej lyckas utreda ett ärende, som han har haft att behandla, så anställer han intet åtal. Han avskriver ärendet. Han går inte till domstolen och redogör för det med slutsatsen, att han inte har kommit till något bestämt resultat.
Slutligen har herr Holmbäck hävdat, att kon-stitutionsutskottet skulle i kraft av yttranderättens princip ha frihet att framställa sin tolkning av en lag, att kunna beaktas för framtiden, även om utskottet inte har någon direkt anmärkning att göra -mot den lagtolkning, som regeringen har tillämpat. Jag skulle mot det resonemanget vilja säga, att utskottet har en bestämd uppgift vid sitt anmarkningsforfarande. Utskottet har inte fått av grundlagen den uppgiften att lämna lagtolkningar till kamrarnas ledning, utan det har till uppgift att iramstalla kritik av regeringensnåtgärder. I samband med kritik av en åtgärd tiïifina visserligen uttalandeno goras om den enligt utskottets mening riktiga ko ningen, men att helt fristaende taga upp fragan om hur en viss lag bör tol as 1 anledning av ett regeringsaiiende, om vilket utskottet inte har någon an
