50 Nr 19. Onsdagen den 20 maj 1942.
Ang. vissa avtal ønellaøz kristidskommissioner och industriföretag. (Forts) sådant läge, att regeringen av fruktan för att handla, innan riksdagen hade sagt sitt ord, trots att riksdagen har gett Kungl. Maj:t, enligt vad jag anser, bemyndigande att träffa avtal, inte vågat göra detta utan att först gå till riksdagen. Där drar ju i alla fall behandlingen ibland ut åtskilliga veckor, och här är det fråga om situationer, där man ingalunda kan vänta veckor eller månader, utan där det kanske gäller att träffa avtal mycket snabbt.
Jag vill för min del också säga, att jag inte tror, att vare sig riksdagen eller svenska folket skulle ha funnit, att regeringen hade förfarit riktigare - även om åtgärden hade legat närmare gränsen för Kungl. Maj:ts befogenheter än vad den i dessa fall gjort - om regeringen i ängslan för vad konstitutionsutskottet möjligen skulle kunna säga hade underlåtit att handla.. Jag är tvärtom övertygad om att både riksdagen och folket innerst inne uppskatta, att det i sådana tider som dessa handlas resolut i dessa angelägenheter.
Vi ha för övrigt kommit i ett ganska underligt läge just nu, herr talman, eftersom ju även konstitutionsutskottet självt tycks ha kommit i gluggen för en hel del åtgöranden. Det är inte mer än riktigt, att regeringen också får sin kritik, men jag vill säga, att omförmälanden av denna art måste vi ta måd det allra största jämnmod i denna för folkförsörjningen så besvärliga ti .
Herr Herlitz: Herr talman! Detta artar sig nästan till en interpellationsdebatt, vilket det ju också på sätt och vis är, eftersom utskottet har sagt ifrån att det fanns åtskilliga dunkla punkter, som behövde utredas genom upplysningar från regeringshåll. Jag känner mig nästan benägen att framföra ett tack för svaret på interpellationen, men jag måste därtill lägga ett uttalande, att jag inte kunnat känna mig alldeles övertygad därav.
Det var i herr statsrådets anförande två resonemang, som vi alltid bruka få höra i sådana här sammanhang. För det första hade Kungl. Maj:t rätt att göra vad som gjorts, konstitutionellt sett: fullmakter förelågo, anslag funnos o. s. v. För det andra var det nu så bråda tider, att Kungl. Maj:t måste handla snabbt och därför inte kunde gå till riksdagen. Egentligen behövas ju inte båda skälen, utan ettdera vore kanske nog. Vad först angår resonemanget om nödvändigheten av snabba avgöranden, är det dock så - det ha vi isett vid åtskilliga tillfällen förut - att det går för sig att få ärenden behandlade i riksdagen hastigt nog. Vi äro inne på en äventyrlig väg, då som motivering för allehanda slags åtgärder åberopas denna nödvändighet att handla så utomordentligt snabbt. Herr statsrådet påpekade vidare i detta sammanhang, att Kungh Maj:t ju har lagt fram avtalen för riksdagen för kännedom i efterhan-d, åtminstone i en del fall. Jag vill med anledning härav understryka, att det naturligtvis är en fullkomligt grundväsentl-ig skillnad mellan att begära ett medgivande på förhand och att konima efteråt och säga, att så här ha vi gjort. -
Huvu-dfrågan var emellertid, huruvida Kungl. Maj:t hade några pengar till sitt förfogande. Det ansåg herr .statsrådet att Kungl. Maj:t hade. Han nämnde i detta sammanhang vissa fakta, som väl ha mycket litet med saken att göra. Han näninde de medel som stå till Sven-ska spannmålsbolagets förfogande. Det är emellertid, såvitt jag förstår, inte alls fråga om den rörelsen här. Herr statsrådet nämnde vidare de 420 miljoner kronorna till reservförrådsnämnden. Ja, men låt oss komma ihåg, att det är först från och med år 19-40 som det har blivit bestämt, att dessa medel skulle få användas för inköp av .inhemska varor. Det skedde, upprepar jag, första gången år 1940 på industrikommissionens liemställan, och då sades det ifrån, att 8 miljoner kronor av detta anslag skulle få använda-s för inköp av inhemska produkter. Sedan har jag inte sett något annat anslagsanvisande, avsett för inhemska produkter, än det som förekom
