Onsdagen den 20 maj 19-12. Nr 19. 53
Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av väckta motioner om lagstiftning för bekämpande av sådan propaganda mot medborgargrupper, som utgår från deras trosbekännelse eller ras.
Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 179 i första kammaren av herr Brandt m. fl. och nr 233 i andra kammaren av fru Gustafson m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en lagstiftning, som kriminaliserade varje propaganda mot medborgargrupper, vilken utginge från deras trosbekännelse eller s. k. ras.
Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt, att förevarande motioner, l:179 och li: 233, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Brandt: Herr talman! Utskottet är ju enhälligt, vilket innebär att motionärerna ha all anledning att vara nöjda och tacksamma, eftersom inte mindre än tre av dem ha deltagit i utskottets arbete. J ag skulle inte heller ha begärt ordet, därest jag inte hade råkat att se i några tidningar, att man vid återgivandet av utskottets utlåtande bara hade stannat för själva klämmen, som ju rent formellt innebär en hem-ställan, att motionerna icke måtte föranleda iiågon riksdagens åtgärd.
Såsom alla här i riksdagen, som läst utskottsutlåtan-det, och alla andra, som tagit del av mer än klämmen, veta, är det ju, såsom jag nyss nämnde, faktiskt så, att utskottet fullkomligt enhälligt, synes det mig, har accepterat de synpunkter på denna fråga, som motionärerna ha anfört. Utskottet förklarar således, att, såsom jag nämnt i motionen, erfarenheterna faktiskt ge vid handen, att den antisemitiska propagandan har tagit sig uttryck, som absolut icke böra vara tillåtna, och att man med nu gällande straffbestämmelser icke alltid kan åtkomma de anstötliga fall, där man borde ha ingripit. Frågan om en lagstiftning på detta område har för sex år sedan varit aktuell. Det har funnits en kommitté, som sysslat med frågan, men vid den tidpunkten ansåg man sig icke böra förorda en lagstiftning, därför att man menade, att det kunde vara ganska svårt att dra en gräns mellan en skarp, berättigad kritik å ena sidan samt den skymfande och hetsande propagandan å andra sidan. Men det är att märka, att den gång detta uttalande gjordes, hade man väsentligen fäst sig vid något annat än vad föreliggande motion syftar på, och därför säger också utskottet, att »det bör beaktas, att beträffande den nu ifrågavarande propagandan icke föreligga samma svårigheter att draga en gräns mellan vad som är otillbörligt och vad som kan hänföras till berättigad kritik som i fråga om propagandan mot samhällsklasser eller politiska motståndare". Utskottet säger nu att det är helt naturligt, att man, när det gäller strider mell-an politiska partier, får låta ett och annat kränkande överord passera obestraffat. Och så tillägger utskottet några ord, som äro väsentliga och som jag här skulle vilja understryka i förhoppning om att de må bli understrukna i de kommentarer i den svenska pressen, som till äventyrs anknyta till denna fråga, nämligen orden: »Men till hat hetsande uttalanden mot andra medborga.rgrupper med utgångspunkt i deras ras eller religion kunna icke ursäktas. De såra den allmänna anständighetskänslan och böra icke tolereras. Genom deras kriminalisering skulle skydd beredas för ett viktigt samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse» Just det! Ett skydd behövs. Och jag vill tillägga att det behovs icke endast med tanke på de män och kvinnor av judisk ras, som kunna bli skymfade, fastän det är alldeles uppenbart att även de böra ha skydd, utan aven och icke minst medntanke på oss andra. Det känns på något särskilt sätt kränkande for den allmänna anständighet-skänslan att man skall få lov att
Om lagstiftning mot antiaemitisk propaganda
mn m.
