Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 13
Om viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts) .att på åtalsvägen få statuerat exempel. Det visade sig, som sagt, att kurvan vände igen. Trots detta har man emellertid fortsatt på den andra vägen och tillgripit de undantagsklausuler, som finnas i § 5: 13 och § 3:9.
Dessa båda paragrafer äro ju på sätt och vis dubbletter till varandra, men det är en viss skillnad mellan dem. Det står i § 5: 13, att det från utländsk regering eller legation skall ha inkommit anmälan, så att man på så sätt verkligen kan konstatera, att missförstånd har uppkommit. § 5: 13 har, såvitt jag minns rätt, endast använts i tre fall, under det att § 3: 9, som på grund av sin formulering ger möjlighet till godtycke och enligt vilken det är lätt att ingripa och genom indragning utan domstolsförfarande lägga en död hand över tryck- friheten, använts i en utsträckning; som ständigt vuxit i accelererad fart. Konstitutionsutskottet hade t. ex. vid dechargegranskningen till sitt förfogande en många sidor lång tättskriven förteckning över indragningar enligt
3. 9.
§ 3: 9 har dock en hållhake. Det står nämligen att missförstånd med utländsk makt skall ha yppat sig. Det talas inte om att missförstånd kan komma att yppa sig eller att man kan misstänka att det skall yppa sig, utan det säges tydligt ut, att det redan skall ha yppat sig. Såsom vi fått veta av herr justitieministerns anföranden i denna kammare inte minst efter den Sam Larssonska interpellationen, har man slagit in på en ny tolkning av § 3: 9. Man presumerar, d. v. s. helt enkelt förutsätter, att missförstånd sig yppat, utan att anmälan därom skett från utländsk legation eller regering, eller också går man bara ut ifrån att eftersom man haft något liknande fall tidigare då anmälan skett och missförstånd yppat sig, kommer det också att yppa sig missförstånd i detta nya fall. Det står emellertid i vår grundlag, att grundlagens bud skall i varje särskilt fall tolkas efter sin bokstav, och man får därför helt enkelt icke företa några sådana presumtioner.
Till försvar för sitt handlingssätt säger man, att i nödfall och i en sådan svår belägenhet som vårt land befinner sig får man genomföra en smidigare och mera generös tolkning av § 3: 9. Detta strider emellertid enligt min mening mot andan i vår författning och, om man vill vara sträng, även mot dess bokstav. Jag kan också inte förstå annat än att denna tolkning har lett till orimliga konsekvenser. Vi ha ju genom den fått dessa massindragningar. Bara på ett år ha vi haft en hel mängd indragningar, Jag kan som exempel först nämna den bekanta indragningen av Vecko-Journalen på grund av en artikel om den norska hirden och dess framfart. Ingen människa kan väl tänka sig, att en kritik mot en underordnad partiorganisation i ett grannland skulle kunna framkalla en sådan reaktion från detta lands sida, att det skulle leda till missförstånd med här åsyftade utländska stormakt. Efter Vecko-Journalen följde otaliga andra indragningar. Jag vill visst inte påstå annat än att åtminstone åtskilliga av dessa tidningar också skulle ha blivit fällda inför domstol, om de hade blivit åtalade, men det har även skett många indragningar, som man absolut inte kan förklara orsaken till. Jag har åtminstone inte själv kunnat förklara, varför dessa indragningar ha skett, och jag har inte funnit, att någon annan kunnat göra det heller. Jag tänker t. ex. på indragningen av den norske stortingspresidenten och förre statsministern Hambros bok, som fullständigt objektivt med blotta dokument skildrar tilldragelser i Norge. Det är enligt min mening någonting orimligt att en sådan bok skall kunna indras i ett land som är fritt och där man har en grundlag som skyddar tryckfriheten.
Jag skulle kunna taga flera andra exempel, det finns hundratals sådana, men for att inte bli för langrandig skall jag endast till slut nämna indragningen a v de sjutton tidningarna, som behandlades vid en interpellationsdebatt här 1 riksdagen. Inskridandet mot dessa tidningar var fullkomligt orimligt och kan
