12 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Om viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.) sen inte samtidigt utsände själva interpellationen och det anförande, som interpellanten höll, för att nu inte ifrågasätta, att man skulle utsända de betydelsefulla anföranden, som höllos av herrar Undén, Sandler och Ström. Jag frågar verkligen: Reagerar inte riksdagen inför dessa fakta? Betyder dët inte något, att vi kommit dithän att regeringen fullkomligt ensidigt propagerar sin ståndpunkt i en sådan fråga som denna rörande tryckfrihetens rätta tillämpnirêg, där väl även den andra statsmakten må ha ett ord med? -
verhuvud taget kan man säga, att det har blivit en allmän osäkerhet i landet. Pressnämnden har själv en gång vädjat till regeringen, att man inte skulle konfiskera skrifter utan att gå den normala vägen med åtal. Det är nu några månader sedan detta skedde, och jag vet inte, om denna vädjan har falht i glömska, men det är ju i varje fall ett tidens tecken, att pressnämnden själv anser, att regeringen bör vandra andra vägar än dem som den hittills vandrat. Det är också ett tidens tecken, att när pressnämnden i sin tur nyligen utfärdade en kungörelse med vissa anvisningar för behandling av skildringar av grymheter, inträffar det, att några redaktörer, och sannerligen inte de minst inflytelserika och betydelsefulla i detta land, skriva till pressnämnden och i sin kritik mot dessa anvisningar förklara, att de för sitt samvetes skull faktiskt inte kunna efterkomma pressnämndens uppmaning, därför att pressnämndens hela inställning är oriktig och ologisk. Jag skall inte erinra om vad dessa tidningsmän ha andragit, det var andre redaktören i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, redaktören för Eskilstuna-Kuriren, redaktören för Nordens frihet och redaktören för Nu, men jag hoppas, att vad de framhållit verkligen skall uppmärksammas av riksdagen. Jag anför deras skrivelse endast som bevis för den faktiska osäkerhet, som råder i riket.
Man kan, herr talman, verkligen våga påstå, att vi nu ganska bra kunna överblicka situationen och dra mycket viktiga lärdomar av den hittillsvarande tillämpningen av § 3: 9. Dessa lärdomar äro av den art, att det synes mig, att riksdagen utan tvekan borde bifalla reservationen. Jag är övertygad om att riksdagen också skulle göra det under vanliga omständigheter, om inte synpunkter, som väl ändå i viss mån måste sägas vara ovidkommande, få inverka på avgörandet.
Jag anhåller, herr talman, vördsamt att få yrka bifall till reservationen.
Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Detta är en ganska allvarlig fråga, ty om man studerar utvecklingen under de senaste åren, skall man finna något ganska egendomligt, som säkerligen ingen i denna kammare, sannolikt ingen i riksdagen och måhända inte många i regeringen ha gjort sig reda för.
Det normala enligt vår grundlag och tryckfrihetsförordning är ju åtal mot tryckfrihetsbrott. Åtal för sådana skrifter, som beröras i motionen, ha också från början av krigsperioden förekommit i viss utsträckning, d. v. s. man har gått till domstol och fått laga dom. Det är på detta sätt som det alltid bör gå till vid beivrande av tryckfrihetsbrott, och det är denna grundprincip som konstituerar själva rättstillståndet. Detta tillvägagångssätt är också det normala enligt grundlagen. Efter någon tid inträffade det emellertid, att kurvan för frikännanden i tryckfrihetsmål steg. När juryn frikände allt oftare, blev justitieministern ängslig och tillgrep då som en annan utväg konfiskatiodutan rättegång enligt ö: 13 och § 3:9 tryckfrihetsförordningen. Emellertid visade det sig, att denna stegring av kurvan för frikännanden var tillfällig. Onrman fortsätter undersökningen, finner man också, att det återigen har blivit en stegring av antalet fällande domar i de fall, då man har gått åtalsvägen. Det kan således inte vara så, som man säkerligen har trott på regeringshåll, nämligen att det även i fall då det var förtjänt med fällande dom, var omöjligt
