26 Nl 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Aag. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.) sökning med ledning av de publicerade uppgifterna, och det dröjde inte många. dagar förrän man hade lokaliserat fallet och fått in mätningsinstrument som på öret visar vad arbetarna förtjänat enligt ackordet och vad de verkligen fått.
Arbetet gällde en ladugaxrdsbyggniad och magasinsbyggnad, vilken gård äges av Falköpings pastorat och utarrenderas i Luttra utanför Falköping. Ladugården var 55 meter lång och 13 meter bred, magasinet 25 meter långt och 8 meter brett. Samtliga arbetslöner på bygget till där anställda muiiare, grovarbetare och träarbetare belöpte sig till kronor 11,569: 29. I denna summa ligger timlön, ackordsöverskott, rörligt tillägg enlágt ramavtal och även semesterersättning. Endast byggnadsträarbetarna hade ackord, men då dessa hade det mesta arbetet, belöpte sig det sammanlagda överskottet till kronor 3,905: 42, vilket belopp som nämnts ingår i de förut nämnda 11,569: 29.
Från byggnadsträarbetarförbundet ställer man nu frågan: hur kan bygget bli 15,000 kronor dyrare genom »utmätningsförfarandet», när samtliga arbetslöner endast belöpa sig till 11,569: 29?
Nu meddelar emellertid förbundet, att byggmästaren vägrat betala ackordsöverskottet, varför den verkligen utbetalda summan stannar vid kronor 7,663: 87. Eiiån fackförbundets sida är man beredd att styrka sina uppgifter med alla erforderliga dokument.
Entreprenör för bygget var en byggmästare i Falköping.
Detta är endast ett fall av de många, där man sökt misstänkliiggöra arbetarna för oskäliga löner, men ett fall som ganska fort blev tillrättalagt tack vare att ett av fackförbunden "lade alla papperen på bordet". Det är åtskilligt som ger belägg för att frågan om landsbygdens byggavtal är mera ett politiskt än ett fackligt tvistefrö. Funnes god vilja hos landsbygdens arbetsgivare, så skulle säkert klyftan mellan de två parterna på arbetsmarknaden kunna minskas. Arbetarna ha ju icke ens krävt full kompensation för dyrtiden. Att de måste taga hänsyn till att även på landsbygden levnadskosftnaderna äro dryga, är väl naturligt, och därvid kunna de bara hänvisa till bondeförbundarnas attacker för att få bort dyrortsgraderingen för folkpensionerna, vilket sker under motivering att det är lika dyrt att leva på landsbygden som i städerna. iv ad som är sanning i ena fallet, borde väl vara det i det andra.
Jag hoppas, att kammaren ej skall »sätta käppen i hjulet» för samlingsregeringen vid tillämpningen av bestämmelserna för främjandet av ökad bostadsproduktion genom att bifalla creservationen.
Herr talman! Jag anhåller att med vad jag här sagt få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.
Herr Lindblom: Herr talman! Då riksdagen i fjol behandlade samma fråga som i dag är föremål för beslut, tillät jag mig uttala tvivel-om att då föreslagna åtgärder skulle komma att leda till åsyftat resultat, ifall man skulle binda subventionerna vid en hyresnivå motsvarande läget år 1939. Tyvärr ha farhågorna besannats. Nu föreligger ett nytt förslag, vilket har -en ytterligare påbyggnad ifråga om subventioner, nämligen de så kallade tilläggslånen. Men fortfarande är det 1939 års hyror som hägra, och man synes mena, att det är absolut nödvändigt att fasthålla vid detta årtal som en lämpligt utgångspunkt.
Men är det verkligen alldeles nödvändigt att vidbliva denna utgångspunkt? Jag har jämte en del andra i motion tillåtit mig anvisa en mjukare väg, som enligt mitt förmenande skulle ha kunnat leda till större framgång. åtminstone vad gäller den enskilda byggnadsverksamheten. Utskottet har emellertid icke ansett denna utväg möjlig. Man kan naturligtvis ha olika meningar om lämp
