32 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 19-12.
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.) na ha således arbetat på ackord, men den ersättning de verkligen erhållit inskränker sig till timpenning efter 1 krona. 22 öre per arbetad timme, vartill utbetalats indextillägg med 21 öre per timme, vilket utgår extra utanför ackordet eller timpenningen. Den erhållna dagsförtjänsten utgör sålunda 11 kronor 44 öre, icke 50 kronor», som herr Andersson i Bussjö anfört här i kammaren.
Jag har nu tagit upp kammarens tid med en utläggning beträffande angelägenheter, vilka endast i mycket begränsad omfattning kunna komma att tangeras av den fråga vi nu behandla. Det är emellertid icke mitt fel, herr talman, utan utskottsreservanternas, som knutit sin reservation till de av mig berörda förhållandena. Eljest ligger det ju så till, att för den byggnadsverksamhet, varom nu är fråga, äro arbetsvillkoren reglerade genom kollektivavtal mellan vederbörande arbetsmarknadsparter. Avtalet gäller till den 1/4 1943, varför under innevarande byggnadssäsong säkerligen kan räknas med arbetsfred. Det är visserligen sant att de speciella förhandlingar, som förts rörande arbetsvillkoren vid byggnadsarbeten för jordbrukets behov, icke lett till något positivt resultat, men denna angelägenhet ligger, såvitt jag kan se, vi-d sidan om dagens fråga, såvida icke de borgerliga reservanterna syfta till en sympatiåtgärd för att på så sätt ånyo aktualisera de strandade förhandlingarna. Föregående år bröts, som bekant, frågan om arbetsvillkoren för byggnader för jordbrukets behov ut ur de stora förhandlingarna.
Emellertid tycker jag, att reservanterna i dag kunna ge klart besked om vad de egentligen syfta till. Det är nämligen icke första gången som byggnadsarbetarnas löner så där en passant diskuteras i riksdagen. Det kan väl inte vara enbart för att tala om för riksdagen, att by-ggnadsarbetarna ha för höga löner, eller för att reagera mot deras strävan att söka lägga under sig allt byggnadsarbete, som frågan städse föres på tal. Det finnes många andra grupper, visserligen inte arbetare, som ha betydligt högre inkomster, många gånger grundade på effektiva monopolbildningar, utan att det föres hälften så mycket väsen omkring dem. Några principiella betänkligheter mot höga inkomster tror jag inte äro till finnandes inom reservanternas krets och inte heller en verklig kampvilja mot monopolbildningar. Följaktligen måste det vara något annat, som är drivfjädern, och därför spörjer jag och väntar svar:
Ar det en lagstiftning, vilken skall reglera förhållandena på arbetsmarknaden, som åsyftas?
Om så är fallet: Hur har man tänkt sig en sådan lag, och hur långt skall den famna?
Skall den gälla hela arbetsmarknaden? Eller skall den begränsas?
Om den skall begränsas, skall den då gällabyggnadsindustrien isin helhet eller enbart byggnadsarbete för jordbrukets behov?
Om den skall begränsas till det senare området och en undantagslag sålunda stiftas att gälla detta slags byggnadsarbete, är det då inte rimligt att lagen får gälla alla dem som göra tjänster åt jordbrukarna och härför debitera allmänna marknadens priser? Ty något annat har det ju aldrig varit tal om från byggnadsarbetarnas sida.
Herr talman, det är inga enkla frågor, men jag vill ändå gärna ha ett svar på dem, ty för arbetarrörelsen är det av betydelse att få ett klart besked. För reservanterna kan det väl inte heller vara så svårt att ge det, eftersom dessa angelägenheter varit uppe till debatt så ofta. Reservationen kan väl inte gärna vara baserad på en önskan att regeringen skall göra någonting. Detta någonting har man väl också sysslat med inom reservanternas krets. -
Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häri instämde herr Berg, Robert.
