Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 51
Ang. åtgärder för bostadsproduktioræns främjande m.- m. (Forts.) riktiga, vilka lämnats av byggnadskostnadssakkunniga. Enligt dessa uppgifter voro emellertid genomsnittsinkomsterna. för murare, snickare och grovarbetare i A-kommuner respektive 2,793, 1,981 och 2,069 kronor. Som kammaren finner, är det ganska långt till sju kronor och femtio öre i timmen. Om dessa byggnadsarbetare skulle arbeta i, låt oss säga 2,000 timmar, vilket väl är en ganska vanlig arbetstid, skulle de således komma upp till en årsinkomst av närm-are 15,000 kronor.
Jag har i omkring trettiofem år arbetat som byggnadsarbetare och under ett tiotal år tjänstgjort som mätningsman. Jag känner således till litet grand vad jag här talar om. Jag måste sä-ga, att jag varken som arbetare eller mätningsman gjort bekantskap med de höga löner, som tidningspressen och även kammaren emellanåt vilja tillskriva byggnadsarbetarna. Jag kan försäkra kammaren, att årsinkomsterna voro ganska rimliga, liksom även ackordsöverskotten, som endast i enstaka fall kunde gå upp till hundra procent, men som i regel höllo sig betydligt under femtio procent. Jag vill dessutom erinra om att ackordstiden för en arbetare är den minsta och att den största tiden upptages av arbeten med daglön, på vilket sätt alla reparationsarbeten och mindre arbeten utföras.
Jag kan därför på goda grunder, herr talman, förmoda, att det förhåller sig på samma sätt med alla dessa historier, som cirkulera om de höga lönerna, som med de uppgifter herr Alfred Andersson i Bussjö den 6 maj uppbyggde kammaren med. Att han i dag fått dementera dem är ju för mig enbart glädjan-de. Det gällde därvidlag inkomster, som skulle ha uppgått till femtio kronor om dagen, men som vid närmare påseende måste reduceras till elva kronor och fyrtiofyra öre. Jag förmodar, att alla de uppgifter, som herr Andersson lämnar i dag, kunna vara beskaffade ungefär på. samma sätt som de han lämnade den 6 maj. Herr Andersson förklarade vid det tillfället, att det var en glädje för honom att kunna delge kammaren denna uppgift om en lön på femtio kro-nor om dagen. Det borde väl emellertid ha varit honom en större glädje att i dagà dementera den uppgift, som han vid det tillfället uppbyggde kammaren me .
För övrigt förhåller det sig på samma sätt med ett fall, som herr Ström i -Lidköping berörde. Det gällde ett fall i Västergötland, där byggnadskostnaderna på grund av ackordsarbete hade fördyrat/s med 15,000 kronor. När man närmare ser på detta fall, visar det sig, att arbetslönerna icke uppgått till mera än omkring 11,000 kronor. I dessa 11,000 kronor ligger det ett ganska stort ackordsöverskott, som arbetsgivaren vägrade att utbetala. I verkligheten bli de utbetalade arbetslönerna inte stort mera än 7,000 kronor. Man skulle ju kunna tro, att de tidningar, som offentliggjort dessa uppgifter, skulle vara måna om att rätta sitt misstag, när de blevo uppmärksammade på det. Så skedde emellertid inte. Detta är väl ett bevis på den mentalitet, som behärskar stora delar av vår press och tyvärr också stora delar av den svenska allmänheten.
Det ser nästan ut, som om man, när man talar om landsbygdens byggnadsförhållanden, inte räknade med andra kostnader än arbetslöner, ty i annat fall skulle man säkerligen inte fästa en sådan utomordentlig vikt vid denna del av-de sammanlagda kostnaderna.
ven reservanterna vitsorda, att arbetslönen s lar en kostnadsstegrande faktor. Endast en tolftedel ašekostnadlšlsltllaïfiliiigriaiidlidiriàltlšriia: belöpa på lönerna. De elva tolftedelarna ser man ingen möjlighet att få någon rätsida på, och ändå är man medveten om att järn, tegel och cement undergått mycket kraftiga prisförhöjningar. Man tröstar sig här med att denna sak kontrolletrâs och att i vissa fall de priser godkänts; som nu äro faststä]1¿a- De e va ftedelarna anser man s1g saledes inte kunna göra någonting åt. Det är
