52 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forte) endast en tolftedel som skall naggas en liten smula. Hur mycket det kan bli, kunna ju herrarna lätt göra sig en föreställning om.
Som utskottet säger, spela lönerna icke någon större roll som kostnadsstegrande faktor. Jag vill säga, att de överhuvud taget inte spela den roll som man försöker göra gällande i den allmänna diskussionen. Lönernas andel i de sammanlagda kostnaderna utgör, enligt vad som sagts här i dag, omkring 35 procent. Byggnad-skostnadssakkunniga förutsatte i sitt betänkande, att lönerna .under vis-sa förutsättningar möjligen skulle kunna reduceras med högst 15 procent. Nu äro ju lönerna redan reducerade med 5 procent. Det skulle således återstå 10 procent. Vi kunna taga ett exempel. En byggnad, som 1939 kostade 100,000 kronor, kostar nu 135,000 kronor. Arbetslönerna uppgå till 45,000 ikronor. Om lönerna kunde nedbringas med 10 procent, skulle man alltså kunna få ned priset med 4,500 kronor. Om arbetarna. avstode hela sin dyrtidskompensation, skulle besparingen inskränka sig till c:a 3,000 kronor. Det är enligt min uppfattning att använda större våld än vad nöden kräver, då man vill göra gällande, att de summor, man sålunda skulle spara, skulle vara utslagsgivande, när det galler frågan om huruvida ett bygge av denna storleksordning skall komma till stånd eller inte.
Det har även här i dag talats om problemet landsbygdens avfolkning, och man söker efter medel att förhindra denna. Få emellertid landsbygdens arbetsgivare sin vilja igenom, så att de ensamma skola bestämma arbetsvillkoren, tror jag, att det för framtiden blir ganska svårt att uppbringa kvalificerade byggnadsarbetare på landsbygden. Man kommer enligt min mening att få återgå till det system, som var rådande för 30 à 40 år sedan, då det var ganska vanligt, när det gällde mera kvalificerade arbeten, att man fick rekvirera arbetare från städerna. J ag har själv många gånger varit ute och arbetat på detta sätt. Då fick lantbrukaren inte allenast betala den lön, som gällde i städerna, utan också det dagtraktamente, som vederbörande avtal stipulerade.
Jag tror inte, att reservanterna eftersträva en sådan ordning, men jag är övertygad om att en sådan ordning blir följden, om landsbygdens byggnadsarbetare ställas i en annan och sämre ställning än städernas byggnadsarbetare.
Det kunde, lierr talman, vara en hel del att tillägga med anledning av vad här sagts i debatten. men jag skall inskränka mig till vad jag nu anfört.
Jag ber givetvis att få yrka bifall till utskottets. Iiemställan. -
Herr Heiding: Herr talman! Många stora och viktiga frågor stå på dagordningen, men bygg-nadsfrågan tycks vara den mest ömtåliga av dem. Det är ju en allmän önskan, iitt byggnadsverksamheten skall komma igång. Förra årets riksdag uttalade, att man skulle försöka att om möjligt få till stånd en byggnadsverksamhet, som motsvarade 50 procent av 1939 års produktionsvolym. Detta har inte lyckats, utan byggnadsverksamheten befinner sig i ett sådanit; läge, att det i år är ännu mera önskvärt att någonting göres på detta omra e.
Det är av vikt, att byggnadsfrågorna ordnas både i städer och på landsbygd. J ag förmenar, att de inte endast skola ordnas på landsbygden, utan att det är av intresse att få dem ordnade för hela landet. När det gäller byggnadsfrågorna på landsbygden, tänker jag många gånger på. hur viktigt det år att bostadsförliållandena där ordnas för de manga hemmen. Stora summor beviljas ju till förbättringsbidrag och förbättringslan. Men hur förhaller det sig ändå inte för närvarande? När vederbörande gör upp de sluthga kalkylérna för sitt bygge, sedan han sökt dessa bidrag och lan, visar det sig, att det ändå blir för dyrt för honom att bygga, och han maste atertagansin ansökan. Jag vet flera fall, där vederbörande sagt, att han inte kan fullfölja
