38 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
Anslag till byggande a-v skogsvägar m. m. (Forts.)
Reservanterna ha för sin del kraftigt understrukit denna synpunkt och med utgångspunkt från denna yrkat på att högsta bidragsbeloppet skall höjas från nuvarande femtio procent till -sjuttiofem procent av den beräknade kostnaden för vägföretaget. Jag skall inte inlåta mig på diskussion angående det yrkande, vari reservanternas argumentering utmynnar. Däremot vill jag framhålla, att tiden snart synes mig mogen för att frångå den glidan-de skala, som på sistone tillämpats beträffande tilldelningen av detta väganslag.
Enligt de nu gällande bestämmelserna. skall skogsvårdsstyrelsen till en hemmansägare utdela tjugufem procent, till en annan trettiofem eller upp till femtio procent av den beräknade kostnaden. Skogsstyrelsen har utfärdat vissa direktiv, angivande efter vilk-a grunder denna olika bidragsprocent skall utgå. Aven med det bästa och redligaste uppsåt att söka följa dessa direktiv och även med den ärligaste vilja till objektivitet och noggrannhet från en skogsvårdsstyrelses sida tror jag mig kunna försäkra att det icke finns några möjligheter att rättvist avväga bidragsprocenten. Men den skogsägande allmänheten har dock rätt att kräva att bli behandlad på ett rättvist och objektivt sätt från det allmännas sida. Jag kan förstå och gilla de skäl, som från början lågo till grund för denna glidande skala. Dessa torde ha varit att å ena sidan få dessa nyttiga vägföretag i gång och å andra sidan förhindra alltför stora statsbidrag till väganläggningar i -sådana fall, då skogsområdena voro så rikt bestockade och så gynnsamt belägna, att det lönade sig relativt väl att anlägga en väg även med ett lågt väganslag. De vägbyggnadsföretag, som med hjälp av statsanslag under de senaste åren igångsatts, ha emellertid lett till att det praktiskt taget inte längre finns några sådana väglösa områden. På bolagsskogarna och större enskilda skogar voro de åsyftade områdena i stor utsträckning redan tidigare utbyggda med vägnät, men jag skulle som sagt tro att numera även de mindre skogsägarnas väl belägna och väl bestockade skogsområden äro i stort sett utbyggda med vägar.
Tiden synes mig därför inne att beträffande detta väganslag tillämpa. samma princip som gäller i fråga om de flesta andra områden av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, nämligen fixa och på förhand givn-a bidragsprocent.
Jag hemställer för den skull till jordbruksministern, att när denna fråga nästa gång blir aktuell, han måtte framkomma med förslag om dessa fasta procentsatser i v-ägbidrag, som jag här efterlyst. Jag tror att detta är ett allmänt önskemål från skogsvårdsstyrelsehåll, och jag är övertygad om att det, vad det li-der, också kommer att bli ett lika allmänt önskemål från skogsägarehåll.
Jag ber, herr talman, få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Mallnersliantz: Herr talman! Om man sku-lle ha behandlat denna fråga praktiskt, skulle man inte under 1930-talet ha upphört med denna vägbyggnadsverksamhet eller, i den mån den bedrevs, ha bedrivit den i alltför liten onifattiiing. Jag vill dâlrför inte påstå, att man skulle ha behövt anslå stora medel för ändamålet. Genom organisatoriska anordningar hade man säkert kunnat förinšt många fler skogsägare än hittills varit fallet att anlägga skogsvagar.
Det år en stor olägenhet. att just nu behöva använda arbetskraften till att bygga vägar. Viktigast är för närvarande, att man har arbetskraft till att hugga virke. Jag sätter verkligen i fråga, om inte bristen på arbetskraft är det största hindret för att få fram virke. Det hade varit mycket bättre, om man hade bedrivit-vägbyggnaclsverksamheten tidigare, när överskottet på arbetskraft var det lirännanrlc problemet. Då hade man inte just nu behövt använda
