Onsdagen den 22 april 1942. Nr 15. 39
Ånslag till byggande av skogs-vägar m. m. (Fortsn) dagsverken till byggande av vägar, utan man hade kunnat sätta in hela kraften på huggandet och framkörandet av virket.
Detta är en -av orsakerna till att jag anser. att det skulle vara orätt att gå på relservanternas linje, varigenom man möjliggör en så hög bidragsprocent som sjuttiofem procent, ty även om vissa skogsvägar bli så pass långa och dyrbara att anlägga, att vederbörande skogsägare inte kan få arbetet räntabelt med mindre man har en så hög bidragsprocent, vill jag säga, att man i varje fall inte nu bör kosta på arbetskraft för dessa vägbjgggiiadsarbeten, när sådan fattas på annat håll.
Ett annat skäl till att jag inte kan biträda reservationen är det, som herr Granath har framhållit, nämligen att iiian för samma antal kronor faktiskt får ett mindre antal vägar byggda, om man av de anslagna statsmedlen offrar en högre procent än om man offrar en lägre. Man bör inte heller ytterligare fördärva människornas mentalitet, så att de till slut anse sig inte kunna kosta på någonting eller göra någonting själva. Det har dock förr i tiden utförts arbeten här i landet utan statsbidrag, men numera sker väl detta alltmera sällan. Jag tror dock att de arbeten, som utfördes på den tiden, kommit till lika stor välsignelse som de, som nu utföras med statsbidrag. En orsak till att man anser sig behöva gå upp till ett så högt belopp som 3,000.000 kronor är nog att söka i det förhållandet, att man skämt bort människorna med statsbiârag, varför de nästan aldrig vilja företa sig någonting förrän de få statsbi rag.
Av denna anledning sympatiserar jag i ganska hög grad med den andra reservationen, i vilken hemställes att beloppet skall begränsas. Jag gör det dels därför att arbetskraften behövs för huggande av virke och dels därför att vi väl måste försöka komma tillbaka till att människor göra någonting själva och finansiera företaget med egen drift.
Med fr-amhållande av dessa synpunkter ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag, även om jag, för den händelse utskottet hade velat ena sig åm ett lägre anslagsbelopp, inte skulle ha gjort alltför starka invändningar
äremot.
Herr Engberg: Herr talman! Den siste ärade talaren hade i sitt anförande en passus, som onekligen är tänkvärd och som skulle kunna ge anledning till diverse betraktelser, nämligen förkastelsedomen över tendensen att överhuvud taget ge statsstöd för alla möjliga ändamål. Redan i dagens debatt har en fråga figurerat - det gällde stödet åt betodlingen - i vilken jag är övertygad om att den ärade talaren intager en rakt motsatt position. Jag är säker på att han inte har någon som helst invändning att göra mot det stegrade statsstöd som undan för undan givits betodlarna. Detta tyder på, att, när det gäller olika landsändars behov, Synpunkterna förskjutas åtskilligt allt efter den gwgrafiska plattform, om jag så får uttrycka mig, från vilken man talar.
Föreliggande fråga är onekligen, i varje fall för de norrländska bönderna. en mycket betydelsefull fråga. Jag känner förhållandena i mitt eget län. Vid arsskiftet hade jag nämligen genom länsjägmästaren låtit undersöka i vilken omfattning enskilda skogsägare i vanliga bönders gestalt hade begärt statsbidrag förobyggande av skogsvägar. Resultatet var, herr talman, i högsta grad nedslaende. Det visade sig, att det var bolagen som hållit sig framme och uppträtt som supplikanter, medan det för de vanliga bönderna helt enkelt 112119 funnits lirgoii möjlighet att själva bidraga med så mycket som behövdes for att kunna sätta i gång ett vägbyggnadsföretag.
Grundbeloppet för bidrag utgör för närvarande tjugufein procent av kostnaden for vägföretaget, vilket belopp emellertid i särskilda fall kan höjas till
