54 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942,
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.)
därmed ha accentuerat några stora motsättningar mot det förslag, som är framlagt från regeringens sida. Vi äro nu ense över lag på alla punkter utom i fråga om det uttalande, som här föreslås. Att det skall vara en sådan rädsla för att taga med det i år kan jag för min del inte förstå. Det ser ut, som om man bara vill ha fram en viss motsättning mellan de olika partierna härvidlag. Jag vill for övrigt saga, att om-vi skola kunna få någon rätsida på dessa byggnadsfragor, sa maste v-i säkerligen alla försöka att göra vårt bästa. Man får hoppas, att den utredmng, som pagar, skall kunna klarlägga frågan, och att den utredningen kan komma fram sa fort som möjligt, så att den inte dröjer undan för undan utan att någonting blir åtgjort.
o Jag anser, herr talman, med vad jag uttalat, att när det gäller reservationen, sa borde alla utan betänks-amhet kunna gå med på densamma, och jag yrkar därför bifall till denna.
Herr Wehlin: Herr talman! Jag har under årtionden varit utomordentligt intresserad för bostadsfrågan och denna fråga är ju också av den allra största sociala och ekonomiska betydelse. Den har så mycket större social betydelse, som den i högsta grad sammanhänger med en av vårt lands livsfrågor, nämligen befolkningsfrågan. Ty alla torde numera vara överens om att tillgången på förhållandevis billiga och ändamålsenliga bostäder för barnrika familjer eller för familjer, som avse att sätta barn till världen, är en grundläggande förutsättning för dessa familjers existens. Det har här under debatten redan påpekats, men jag vill understryka vad som i otaliga utredningar har sagts, att löser man icke bostadsfrågan på ett förnuftigt sätt, så kommer man icke till något väsentligt resultat beträffande befolkningsfrågans lösning. Bostadsfrågan har också den. allra största ekonomiska betydelse, eftersom byggnadsindustrien är en av våra förnämsta nyckelindustrier och som sådan spelar en utomordentlig roll för det ekonomiska livet, icke minst i tider, då andra grenar av näringslivet kämpa med stora svårigheter.
Det första spörsmål, som alltid uppställt sig för mig i detta sammanhang, gäller den tomtpolitik, som ej endast sedan årtionden utan sedan en mansålder tillbaka varit den traditionella här i landet och icke minst i våra stora städer. Det är ju allmänt känt, att sedan rättigheten att fritt köpa och sälja fastigheter och sålunda även tomter slog igenom och sedan städernas och särskilt storstädernas tillväxt började att bli mera betydande, handeln med tomter i städerna och icke minst i städernas utkanter tog en omfattning, som var utomordentligt stor och ledde till en successiv stegring av tomtpriserna, särskilt i de stora städerna och deras omgivningar. Huvudstadens obebyggda tomter, som på sin tid kanske hade förvärvats för några tusen kronor, stego under lsoo-talets sista årtionden till lika många tiotusental kronors värde och ytterligare, allteftersom staden utvecklade sig, till flera hundra tusen kronors värde. Ja, många fall ha förekommit, där sådana tomter under senare tider betalats med miljonvärden. Vad har hela denna utveckling egentligen betytt annat än att den första grundläggande delen av hyreskostnaderna, nämligen tomtvärdena, har fått fritt utveckla sig, alldeles oberoende av statsmakternas åtgöranden, i en riktning, som jag måste beteckna som ytterligt betänklig för de stora städernas invånare? Denna handel med tomter har icke endast varit en handel i vanlig bemärkelse. Den har ofta fått karaktär av en tomtspekulation i egentlig mening. Det är alldeles uppenbart, att de höga hyrorna i Sveriges större städer och framför allt i huvudstaden till väsentlig del äro
beroende av den handel och spekulation i tomter, som sålunda under årtionden har ägt rum, och mot vilken statsmakterna aldrig på allvar ingripit. Deto är likasom man stötte på ett ogenomträngligt motstånd, när man gång på gang
