Onsdagen den 27 maj 19-12. Nr 20. 55
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts) under sin riksdagstid under år och årtionden bringar detta missförhallande på tal. Därom talas det icke. Detta har knappast förekommit i denna debatt. Men denna sak är dock av grundläggande betydelse för de höga hyrornas
em. ^ prïllåig had-uppfattningen, att alla, som uträtta ett produktivt arbete i detta land liksom i andra länder, skola ha lön för sitt arbete, och att det skall finnas företagarevinster, så att icke det enskilda initiativet förkväves, vilka vinster gärna kunna vara ganska stora, när det gäller riskfulla och för landets ekonomi betydelsefulla nyinvesteringar och nya industrier eller handelsföretag. Men jag kan icke räkna denna verksamhet att köpa och sälja tomter såsom en företagareverksamhet av den natur, att den bör belönas med exceptionellt höga vinster. Hela denna fråga om spekulationen är en av de mörkaste avigsidorna av en i övrigt i så många avseenden glädjande ekonomisk utveckling. Under årens lopp har visserligen, framförallt genom initiativ av Stockholms
dåvarande borgmästare herr Lindhagen, det s. k. tomträttsinstitutet kommit
till, men de, som äro förtrogna med detta instituts användning i huvudstaden, göra gällande., att Stockholms stads tomtpolitik i vad den gäller försäljning a-v tomter med tomträtt har utvecklat sig i den riktningen, att tomträtten blivit för dyr, den också, och icke heller tomträtten utesluter försäljning och spekulation. Jag kan icke förstå, att det skall vara riktigt, att enskilda personer, kommuner och själva kronan göra sig delaktiga i en försäljningspolitik med avseende å tomter, som enligt min mening utan att använda ett överord är direkt asocial. Jag måste tyvärr även säga kronan, ty Djurgårdskommissionens försäljningspolitik är av samma natur som den försäljningspolitik från enskildas och kommuners sida, som jag nu har berört.
lngen har här i kammaren - som jag nyss nämnde - velat närmare gå in på detta spörsmål om vad tomtprisernas stegring under den långa period, som ligger bakom oss, har haft för konsekvenser för husbyggandet och för hyresnivån i våra stora städer. Ingen vill beröra detta ömtåliga ämne, och varför? Jo, därför, att man skyggar inför det intrikata problem, som reser sig, om man på allvar vill tränga detta samhällsonda in på livet. Jag vet mycket väl, att för ungefär 20 år sedan en kungl. proposition framlades med förslag om taxering till allmän jordvärdestegringsskatt, avsedd att träffa även alla jordbruk i landet, ett förslag, som var alldeles för vidlyftigttillyxat och som åsyftade praktiskt taget landets alla hundratusentals jordbruk. Men den begränsade ehuru viktigaste frågan om att på beskattningsvägen minska spekulationen 1 obebyggda tomter har i årtionen fått ligga nere, ehuruväl en framstående expert redan för 20 eller 30 år sedan fick med statsmedel göra en utländsk resa och sedermera avgav ett betänkande om denna fråga. Det var professor Gustav Cassel. Sedan har detta som sagt fått ligga nere. Varje gång jag under 1920- och 30-talen bragt denna fråga på tal, har jag talat för döva öron. Jag talar säkerligen för döva öron fortfarande i dag. Jag vet, att det sitter en kommitté nu igen, som sysslar med denna fråga om beskattning av tomter. Jag har icke mycken förhoppning-pm denna kommittés resultat, ty jag finner ingen stark vilja och ingen verklig känsla hos den svenska riksdagen i fråga om detta för byggnadsfrågan så ytterligt viktiga spörsmål.
Går jag härifrån till frågan om de husbyggen, som under årtiondenas lopp uppstått, så börjar det nu så småningom allt mera allmänt erkännas, att man sarskilt under 1930-talet har byggt alldeles för luxuöst, byggt i många avseenden opraktiskt för de mindre bemedlade familjerna, särskilt för familjer med manga bam, och att man här har ett ytterligare fördyrande moment. Jag har den storsta respekt för vårt lands arkitektkår, som uträttat storartade saker, men den arkitekttaxa, som är fastställd, torde nog fordra en översyn. Och
