Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

58 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.

Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts) Jag har i frågan, huruvida man bör biträda utskottet eller reservanterna, ingen bestämd mening och slutar därför utan. yrkande.

Herr statsrådet Möller: Ja, herr talman, jag har med stort intresse lyssnat till herr Wohlins anförande, men jag är inte säker på, att de omdömen han fällde äro fullt rättvisa.

Vad tomtspekulation-erna beträffar, där väl erfarenheten i väsentlig mån grundar sig på Stockholmsförhållandena, vill jag erinra om att det finnes föreskrifter för byggnadslånebyrån, enligt vilka det icke kan lämnas lån, om tomtpriserna inte på visst sätt begränsats, i detta fall ner till 1935 års nivå. Det har alltså i vissa fall gjorts ett försök på den punkten att hejda en prisutveckling i uppåtgående riktning. Nu kan jag upplysa om, att i åtskilliga städ-er ha under det sista året myndigheterna, i den mån tomterna ha varit kommunala, ställt tomter praktiskt taget gratis till förfogande för nybyggnader. Jag tror, att herr Wohlin har låtit vilseleda sig av förhållanden, som åtminstone i viss mån redan äro övervunna.

Både i detta avseende och i fråga om byggnadernas mer eller mindre lyxbetonade karaktär vill jag erinra om »att byggnadskostnadssakkunniga underkastade alla moment, i vilka man trodde sig kunna åstadkomma något nedbringande av byggnadskostnaderna, en mycket ingående prövning, och de kommo också till vissa resultat. Att Stockholmsfastigheterna äro dyra på grund av tomtspekulation, det hänför sig nu i själva verket till förhållanden, som ligga ännu längre tillbaka än 1920-talet. Det var förhållanden, som närmast samm-anhängde därmed, att kommunerna icke ägde någon jord och att de då i kommunerna bestämmande mycket ogärna sågo, att kommunerna förvärvade jord. När sedan den politiken bröts och kommunerna började förvärva jord för att själva kunna behärska bl.-a. tomtpriserna, då hade redan jordpriserna blivit jämförelsevis höga, så att här rör man sig med gamla synder, och följderna av dessa gamla synder tror jag inte äro möjliga att upphäva genom något slags statligt ingripande.

Det är ju möjligt, att om man inför en tomtvärdestegringsskatt, man på det sättet kan hejda endast en fortsatt stegring av tomtpriserna, icke skruva dem tillbaka. Jag kan emellertid inte taga upp hela problemet till diskussion.

Vad beträffar frågan om byggnadernas lyxkaraktär, så föreslogo byggnadskostnadssakkunniga vissa inskränkningar också i syfte att begränsa kostnaderna för byggnaderna, men det är ju ett mycket ömtåligt kapitel, och jag kommer med all säkerhet aldrig att ansluta mig till dem, som t. ex. betrakta. badrum som en onödig lyx. Det blir aldrig en onödig lyx för andra än de fattigaste människorna här i landet, ty de, som ha råd att skaffa sig bostäder uppe i vissa hyreslägen, de komma inte att avstå från möjligheten att få ett badrum förenat med sin bostad.

Vad särskilt beträffar frågan om de barnrikehus, som byggas med rabatter och där hyrorna rabatteras, så tror jag, att om herr Wohlin ville undersöka dem vilket mycket lätt låter sig göra bl. a. i Stockholm, så skulle han snabbt finna, att de i stället l.ämna åtskilligt övrigt att önska, då det gäller själva bostädernas utrustning. När herr Wohlin hänvisar till statens civila byggnadsutredning, vill jag fästa uppmärksamheten på att de besparingar, som dar äro gjorda, ju i huvudsak ha bestått av beskärningar av utrymmen. Att be: skära utrymmena i smålägenheter i Stockholms stad måste jag emellertid på det allra bestämdaste varna för. Det har ju tvärtom visat sig nödvändigt att föreskriva vissa minimimått på rummen, eftersom det fanns en tendens att förvandla våra bostäder åtminstone här i Stockholm, men även på vissa andra.