Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 59
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.-) håll i landet, till dockskåp i stället för människoboningar. Jag är alltså inte säker på att man där skulle kunna. vinna något nämnvärt.
lngen skulle högre än jag önska, att man kunde nedbringa kostnaderna för byggnadsmaterial, och jag vill inte utesluta den möjligheten, att det kan komma i fråga på vtissa punkter, men jag vill åtminstone, för att man inte skall få alldeles felaktiga föreställningar om utvecklingen, bidraga -till debatten med ett påpekande av att enligt kommerskollegiá index ha partipriserna under denna tid stigit med 60 procent och levnadskostnaderna med 40 procent, under det att byggnadskostnaderna icke ha stigit mer än 30 procent. Eftersom denna utveckling går i rakt motsatt riktning mot den man har varit van vid under tidigare kriser, tyder det i varje fall på att det icke har saknats en relativt fast hand över prisutvecklingen på detta område. Jag har bara velat, jag höll på att säga, iörad ned diskussionen på dessa punkter till jorden igen med dessa enkla pape an en.
Medan jag har ordet, vill jag emellertid inte underlåta att förklara, att herr von Helands tydning av reservationen icke gav någon som helst klarhet, men däremot gav den en viss klarhet om ett av motiven för reservationen - jag säger bara ett av dem. Herr von Heland erinrade nämligen därom, att under betstriden ville man införa odliingstvång, om icke betodlarna ville nöja sig med ett visst pris. Jag drar därav den slutsatsen, att vad herr von Heland önskar är, för den händelse inte uppgörelse kan träffas enligt vissa bestämda riktlinjer, som särskilt lantbrukarna önska, att man skall införa dels arbetstvång för byggnadsarbetarna, dels maximilöner, som icke få överskiiidas. Jag hemställer till herrarna att tänka igenom konsekvenserna av en lagstiftning, som skulle föreskriva arbetstvång för byggnadsarbetare - men naturligtvis icke något byggnadstvång för byggherrar, ty så långt vill väl herr von Heland inte gå - och maximilöner. Där vill jag bara göra den reflexionen, att jag kan tänka mig, att byggnadsarbetarna allvarligt skulle kunna reflektera på ett sådant arbetstvång med maximilöner, om dessa senare nämligen kunde ge inkomster liknande dem, som garanterades betodlarna, när man måste hota dem med betodlingstvång. Detta skulle nämligen sannolikt leda till, att byggnadsarbetaânas inkomster åtminstone i någon mån komme att höjas utöver de nuvaran e.
Herr von Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag trodde, att det tydligt framgick av mitt sista anförande, att jag endast konstaterade, vad hans excellens herr statsministern uttalat ifråga om betodlingen, och sedan gjorde jag en jämförelse mellan hur man kan behandla en samhällsgrupp, medan man inte vill behandla en annan samhällsgrupp på samma sätt.
Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag upprepar bara, att jag inte är säker på att inte byggnadsarbetarna skulle önska att bli likadant behandlade som betodlarna!
Herr Heüman: Herr talman!-J ag begärde ordet, när herr Nilsson i Landeryd holl sitt anförande och däri berörde fallet Ekhagen i Jönköping. Jag begärde da- ordet, därför att jag tyckte, att fallet inte var så lyckligt valt. Någon shitraknmg är ju-ännu inte gjord av byggnadsföretaget där, och det kan intraffa, att herr lflilssonni Landerydokommer att råka ut för samma malör som herr Andersson-1 Bussjo, nar en gang fallet kommer att ligga färdigt, Dessutom råder det ju en del säregna förhållanden ifråga om detta ladugårdsbygge. Staden har köpt egendomen för byggnadsplanering, och anledningen till att
