b Nr lii. Onsdagen den 27 maj 1942.
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (For-ts.) å grund av säsong-arbetet icke få den årslön, som man skulle kunna vänta med änsyn till att de tidvis kunna få bra ackordspriser. Det är fullständigt rikigt, och det är därför som vi från vårt håll instämm-a i att det skulle vara nskvärt, om byggnadsarbetarna finge arbeta hela året om med skälig inomst. I debatten har lämnats en hel rad exempel beträffande dessa förhållanen. Jag har hittills avstått från att lämna ett enda exempel, men nu måste tg dra fram ett från min egen gård. Jag har under flera år gjort försök att nställa en byggnadssnickare med årsanställning, med bostad och naturaförLåner och med en betalning, som är väsentligt högre än mina högst betalta aretares inom jordbruket, exempelvis rättaren eller l-adugårdsförmannen. Men et har varit omöjligt att få en sådan byggnadssnickare. Antingen har frun ite trivts på landet eller har gården legat för avlägset. I regel har skälet varit tt man inte velat binda sig, för ett år på en gård och arbeta för en lägre inomst än man annars kunde hoppas på under goda tider för byggnadsindustrien. nte heller vill man ut på landet igen. Den omständigheten att det inte går Sr oss på landsbygden att årsanställa en byggnadssnickare, även om man erjuder bättre förmåner än vad våra lantarbetare ha, är ett gott bevis för att det .nns något fel. Jag bara ställer frågan: var ligger felet? Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.
Herr Persson: Herr talman! Det var en passus i herr Sven Larssons anirande, som jag anser inte bör stå alldeles oemotsagd. Han menade att om vi å landsbygden skulle räkna m-ed att vilja ha saken ordnad ungefär så som rbetsgivarsidan begärde, då förhandlingarna i fjol började, skulle vi få vänta inge. Han menade tydligen att vad man där hade krävt var någonting allde:s orimligt. Enär jag inte behärskar detaljerna-i detta spörsmål, har jag tagit ram protokollet från andra kammaren av den 21 januari i år, då man debatte»de dessa saker och då bl. a. herr Liedberg mycket ingående uppehöll sig vid enna fråga. Hans uttalanden ha, såvitt jag vet, inte blivit motsagda, och jag an därför få lov att referera till dem, inte minst därför att jag tror att herr ven Larsson i själva verket rätt mycket avsåg en viss punkt, som herr Liederg uppehöll sig vid. I sitt anförande erinr.ade herr Liedberg om, att medngskommissionen anfört att »enligt avtalsförslaget skulle arbetet efter aretsgivarnas val kunna bedrivas antingen mot timlön eller såsom ackordsar- ate». Herr Liedberg fortsatte: »Så vitt jag förstår är detta fullständigt 1 nje med både departementschefens och utskottets uttalanden» Han citerade ll yttermera visso departementschefen, som yttrat bl. a. följande: »Förutsätt- ingen för att en ur alla parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadserksamheten för jordbrukets behov skall komma till stånd torde vara, att veerbörande parter kunnat enas om att arbetet må kunna utföras mot tidlön. Ietta torde icke utesluta, att överenskommelse om för sagda byggnadsarbeten Lmpade ackordsprislistor träffas» -
l fortsättningen fastslås vidare, att man just från arbetsgivarsidan önskat tt dylika ackordsprislistor skulle upprättas. Jag är för min del övertygad om tt om man på allvar tagit itu med frågan och *löst den någorlunda 1 enlighet med dessa linjer, skulle mycket ha varit vunnet. I vad det gäller detrakter, är jag är hemma, är jag säker på att ackordsprislistorna, om de blivit lämpgt avpassade, säkerligen i det stora hela skulle ha följts. Men det ärklart, tt vi från jordbrukarhåll kunna önska, att det skulle finnas någon -II10J1lgl-19t tt utföra åtminstone en del av arbetet mot tidlön. Jag tänker darvidlag sarrilt på de delar av arbetet, som inte äro så kvalificerade, att inte jordbrukaren iälv eller hans anställda arbetare.åtminstone delvis kunna hjälpa till. Jag tyc
