onsaagen den 27 ma; 1942. Nr 20. 71
Ang. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.) ker att det inte heller från byggnadsarbetarn-as egen synpunkt skulle behöva ligga något orimligt i att en sådan tingens ordning fick lov att genomföras.
Vidare finner jag också av samma protokoll, att ackordspnslistorna nu inte ta hänsyn till de lägsta ortsgrupperna, det vill säga -den- rena landsbygden, som har de lägsta timlönerna. Ackordsprislistorna äro icke avpassade efter dessa lägsta grupper, utan de äro, som man sagt, "upphängda" på någon högre dyl* ortsgrupp.
Med mycket stort intresse hörde jag herr Franzons anförande, varav framgick att inom hans bransch en nedsättning med ända till trettio procent i ackordsplislistorna kunnat vidtagas för jordbruksbyggnader. Det är en lsak, som visar att man kommit för högt i ackordsprislistorna när det gäller jordbrukets behov. -
Vidare tycktes herr Sven Larsson i sitt anförande gå ut ifrån läget 1 september 1939, d. v. s. när kriget bröt ut. Han ansåg att sedan dess hade lönekostnaderna stigit så ofantligt litet i jämförelse med materielkostnaderna, att man mäste anse att lönekostnadernas stegring end-ast var en bagatell. Det må vara, att herr Sven Larsson kan anse detta från sina utgångspunkter. Men jag vill erinra om, att vi på landsbygden alldrig ansett att löneläget i september 1939 var rimligt i vad det gäller byggnadsområdet. Redan då hade vi synnerligen stora olägenheter av att man försökte få städernas ackordsprislistor introducerade på den rena landsbygden. Om vi gå ut ifrån läget för ett tiotal år tillbaka och se efter huru de olika delarna av byggnadskostnaderna ha stigit, så komma vi till helt andra proportioner. Här finnas sålunda säkerligen fullgoda skäl att begära en bättre ordning.
Herr Forslund: Herr talman! Det brukar höra till god sed och ordning att man, när det pågår en utredning, försöker avvakta det resultat, som denna utredning kan komma till. Det förefaller mig som om jordbrukarna, hur ivriga de än kunna vara att få vad de kalla ordnade bestämmelser rörande byggnadsverksamheten inom sitt område, också skulle kunna ställa sig avvaktande till den utredning som pågår. Det troliga är väl, att den kommitté, som nu arbetar, åtminstone kommer att skingra en mängd av de överdrifter, som nu framföras rörande byggnadsfolkets arbetslöner i vad det gäller arbetet på landsbygden. Herr Andersson i Bussjö kommer säkerligen att få närmare besked om att det faktiskt inte förekommer några sådana orimligheter, som han, enligt vad som framskymtade i hans resonemang, syntes vilja göra gällande. Hans uppgifter komma sannolikt att bli betydligt modifierade.
När jag vidare hör herr von Heland, har jag en känsla av att han jämt och ständigt vill återkomma till det påståendet, att jordbrukarna ha det så oerhört svårt i förhållande till andra medborgargrupper i detta land. Han frågade nu senast: Vad skola vi göra, då vi inte kunna bygga? Jag vill inte ge herr von Heland några råd. Men jag vill i sanningens intresse påminna om att vi ha stora grupper av arbetare, som i dessa dagar inte ha möjlighet att köpa ens den knappt tillmätta livsmedelsranson, som de nu kunna erhålla, ty de ha inte medel därtill. Och varför ha de inte det? Jo, därför att deras inkomster inte stå i relation till den prissättning, som kommit att bli gällande på jordbrukets område. Hur få dessa arbetargrupper då göra? Ja, de ha ingenting annat att göra än att försöka klara sig så gott de kunna! Jag undr-ar om man inte 1 nödtider i värsta fall får göra detsamma på det område, som herr von Heland här tal-ar om.
- Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att 1 avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats 1:o) att vad utskottet hem
