Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 75
Ang. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.)- Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta på grund-val av det i motionen framlagda lagförslaget utarbeta och för innevarande riksdag framlägga förslag om en provisorisk förlängning av skyddstiden för sådana litterära verk, som tillkommit före den 1 januari 1920.
Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Denna fråga är av så genomgripande betydelse för vår andliga kultur, att jag anser att den inte utan vidare bör få läggas till handlingarna, även om jag i frågans nuvarande läge inte kan komma till något annat yrkande än det som utskottet har framställt. Utskottet har i själva verket varit synnerligen moderat i sin framställning rörande det provisorium, som här föreslås, till och med modcratare, åtminstone i motiveringen, än motionen, om vilken för övrigt inte heller mycket ont är att säga.
Vad utskottet föreslår är en provisorisk utvidgning till 1947 års utgång i avbidan på. beslut i frågan om en allmän förlängning av skyddstiden för författares verk. Anledningen har ju kammaren väl reda på. Den är att när det gäller de efterlevande till vår störste författare, vissa personliga förhållanden förelegat, vilka göra att det, då skyddstiden för hans skrifter i år skulle utgå, torde ligga ett visst berättigande i att här företa ett provisorium. Jag kan så mycket mer underlåta att direkt gå emot utskottet, som utskottet uttryckligen betonat att det inte ansett sig böra nu ta ställning till frågan om en allmän förlängningav den i vårt land gällande skyddstiden för litterära verk. Om saken därmed hade varit utagerad, skulle jag inte ha besvärat kammaren med något yttrande i frågan, men motiveringen i motionen och det inhämtade yttrandet från ordföranden i auktorrättskommittén äro av den arten, att jag anser att riksdagen skulle kunna tänkas komma -ut på det sluttande planet, om dessa yttranden inte ens bleve vid behandlingen av ärendet motsagda.
Motionären har anfört, att när det gäller en allmän utsträckning av skyddstiden för litterära verk, vilket ju ligger bakom denna framställning, är det två saker som anmäla sig, och han uttrycker detta synnerligen väl sålunda: »Å ena sidan står författarens intresse av att för sig och sina efterkommande erhålla ekonomisk vinning av det han skapat, å andra sidan samhällets intresse av att det andliga arbetets skatter i största utsträckning komma alla till godo.» Detta är riktigt, men vad som är av vikt och betydelse här, det är på vilken av dessa båda sidor tyngdpunkten skall läggas vid ett beslut i frågan. Motionären har gjort sig till tolk för de efterkommandes vinstintresse i alldeles speciellt hög grad, ända därhän, att författarens eget ekonomiska intresse i vissa fall torde trädas för nära.
Först säger- författaren nederst på sid. 3 i utskottets utlåtande, att den
ekonomiska vinningen av den långa skyddstiden bör fullt komma författaren och- hansefterkommande till godo. Man skulle kunna undra, varför den ekonomiska vinningen skall sluta -att komma de efterkommande till godo efter femtio år i stället för efter trettio. Det tycks ju vara ungefär lika godtyckligt att sätta-femtio år som trettio, och den synpunkten understrykes också iudessa handlingar på ett rätt anmärkningsvärt sätt. Men sedan säger motioiiaren, att den enda som har fördel av den långa skyddstiden blir förlagsirman, som gör en under nuvarande förhållanden icke på förhand kalkylerad vinst. Detta tycker han är orätt, och därför vill han kombinera utsträckningen av skyddstiden med nya bestämmelser i syfte att inskränka författarens dispositionsrätt över författarerätteii för att därigenom tillförsäkra hans efterkommande denna dispositionsrätt. . -
J ag får ju säga, att detta är ett något egendomligt resonemangi en fråga
