67 Nl 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Ang. förlängning av skyddstiden för vissa, litterära verk. (Forte) som berör vår folkkultur så djupt som denna. Det skulle från allmän folkbildningssynpunkt sett vara synnerligen beklagligt, om svenska riksdagen skulle ge ett finger åt en tanke på att den privata arvsrätten skulle utsträckas så långt, att -man- för den skull offrade hela folkets intresse i ett fall som detta. Naturligtvis äro vi alla överens om att en författare bör skörda frukterna av -sitt arbete även så pass långt som att hans barn skola skörda frukterna därav åtminstone till dess de ha fått sin uppfostran. Men man får väl ändå antaga, att det bekymret skall vara över trettio år efter författarens död. Under denna för barnen viktiga tid ha de kommit i åtnjutande av den avkastning, som det här kan bli tal om. Det har från visst håll riktats kritik mot arvsrätten och dess utsträckning hur långt som helst, även mot dess utsträckning så pass långtsom det här är fråga om, och det finns, åtminstone såvitt jag kan se, inte några skäl att svenska riksdagen under nuvarande förhållanden skulle ge sig in på att ens på detta begränsade område räcka handen åt sådana strävanden.
Men det finns betänkligare saker än denna. De förekomma nog även i motionen, men de framträda synnerligen tydligt i det yttrande från ordföranden i auktorrättskommittén, som utskottet här har förelagt riksdagen. Där sägs det, att beträffande det lilla fåtal verk, som i mer än trettio år överleva sin författare, torde denna fråga om skyddstidens längd icke ha så synnerligen stor betydelse, och det sägs, att denna fråga ur praktisk synpunkt har långt mindre betydelse än jämförelsen mellan siffrorna 30 och 50 kunde ge anledning förmoda. De allra flesta litterära verk förlora nämligen sitt intresse innan trettio år förflutit sedan författarens död, och det är bara om ett litet fåtal mästerverk, som något annat gäller.
Frågan skulle sakna praktisk betydelse, därför att det gäller ett fåtal verk. Man glömmer att de verk, det är fråga om, äro de för nationen betydelsefullaste verken, själva mästerverken av de svenska författarna. Ur praktisk synpunkt anser jag således frågan ha den allra största betydelse. Jag kan inte ställa mig på samma »ståndpunkt som motionären och utskottsordföranden, att det inte skulle betyda så mycket, om skyddstiden är trettio eller femtio år, därför att det är ett så ringa antal verk, det är fråga om. -
Den synpunkt, som jag här gör mig till talesman för, hade åtskilliga företrädare här i riksdagen år 1924, då herr Sigfrid Hansson frambär en motion om förstatligande av författarrätten till vissa verk efter skyddstidens utgång. Till försvar mot denna synpunkt sägs det nu, att det hinder att göra de stora mästerverken lätt tillgängliga, som uppkommer genom att skyddstiden utsträckes till femtio år, inte har så stor betydelse, då erfarenheten vis=ar, att det inte är så värst många som våga sig på att utge ett märkligt verk av en författare som har dött för mer än trettio år sedan. Det vet man emellertid ganska litetom. Erfarenheten har sagt ganska litet i den frågan, när man tar hänsyn till den utveckling, som det svenska folkets intresse för sina författare har fått just under det senaste årtiondet. J ag kan nästan gå 1 borgen för att om Strindbergs verk vore fria i år, skulle Strindbergs Svenska öden och äventyr, för att ta ett exempel, inte längre undanhållas svenska folket så som nu. Det har i år kommit ut en bok av en moderaförfattare, som anses vara av allra största betydelse för svenska folkets andliga beredskap 1 fråga om demokratien och demokratiens försvar, nämligen Rid i natt. Svenska öden och äventyr, som jag tog som exempel, innehåller bland annat en novell, »Nya vapen», som för mer än en mansålder sedan h-ar ställt det svenska folket inför samma erfarenheter i fråga om risken för demokratien och i fråga om nödvändigheten av dess ståndaktiga försvar som Vilhelm Mobergs-bok nu, men Svenska öden och äventyr har under årtionden funnits tillgängliga en
