78 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Ang. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.) uppskov -med Oden nu gällande lagstiftningens tillämpning i detta avseende kommer till stand, så -undandrar man Strindbergs dramatiska verk det ideella skydd, som ligger dän, att man kan förhindra en förvanskning av verken. Genom uppskov under några år får man tillfälle att avvakta auktorrättskommitténs ställningstagande till dessa frågor, och det är endast ett dylikt uppskov, som lagutskottet har föreslagit sitt utlåtande. i
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Undén: l likhet med herr Oscar Olsson har jag vissa betänkligheter mot den tankegång, som ligger bakom detta utskottsutlåtande. Det må vara sant, som första lagutskottets ordförande nyss framhöll, att utskottet har varit angeläget att i motiven till förslaget uttala, att utskottet icke har tagit någon ståndpunkt till frågan om en förlängning av skyddstiden för litterära verk, men å andra sidan är det väl alldeles klart, att det inte skulle ha fallit utskottet in att föreslå denna provisoriska lagstiftning - närmast föranledd av att skyddstiden i fråga om uppföranderätten till Strindbergs verk utgår med innevarande år - om inte utskottet räknat med möjligheten, man kanske kan säga med san- nolikheten av att statsmakterna skulle vara benägna att om något år öka denna skyddstid från trettio till femtio år efter författarens död. - Jag vill i förbigående påpeka, att i fråga om uppföranderätten har skyddstiden aldrig varit femtio år här i landet. Strindbergs arvingar ha alltså icke drabbats av den nedsättning i skyddstiden, som företogs i 1919 års lag. Denna lag innebar en reduktion av skyddet mot eftertryck från femtio till trettio år efter författarens död men bibehöll den skyddstid i fråga om uppföranderätten till dramatiska verk, som redan tidigare fanns sedan 1904. - Man har alltså att taga hänsyn till den allmänna bakgrund för detta förslag om en provisorisk lagstiftning, som utskottet önskar få framlagd från Kungl. Maj:ts sida under innevarande års riksdag.
Hela den tankegång, som ligger bakom resonemanget om önskvärdheten av en förlängd skyddstid, är, att det är ett författarintresse, att skyddstiden förlänges så mycket som möjligt, och följaktligen att reduktionen från femtio till trettio år var i strid med författarnas intressen. Jag tror för min del nu liksom jag trodde 1919, då jag hade äran att försvara den proposition, som då framlades med denna förändring i dittills gällande regler, att det är en missuppfattning, om man tror att författarna skörda någon ekonomisk vinst av att skyddstiden är förlängd på detta sätt. Om man tänker sig läget för en författare, när han gör upp ett kontrakt om sina verk, så är det ju ytterst sällan som vare sig han eller förläggaren diskonterar en eventuell vinst på försäljningen av hans verk så långt fram i tiden som senare än trettio år efter författarens död, och i de fall, då det inte är författaren själv, utan hans efterlevande dödsbodelägare, som göra upp ett dylikt kontrakt med en förläggare, torde de inte heller få ett enda öre mera för att rätten är bestämd till femtio år än om den är bestämd till trettio år. Det skall endast vara i de säkerligen ganska ovanliga fall, då författaren överhuvud taget icke överlåter sin författarrätt, utan behåller den och då inte heller arvingarna överlåta den,-utan behålla den sa lång tid framåt efter författarens död som under flera årtionden och göra mera partiella förlagskontrakt för särskilda upplagor, för ett begränsat antal eremplar o. s. v., som man kan tänka sig att de efterlevande - det blir då vanligen snarast barnbarnen till författaren - kunna få någon reveny av denna forlängda skyddstid. - -
Det har sagts, att det också finns en annan synpunkt, nämligen det ideella skyddet för författarens verk, och herr Schlyter uttalade nyss att om man inte nu vidtar en provisorisk lagstiftning, kan man råka ut för att Strindbergs
