Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 79
Ang. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Fortsx) dramatiska verk bli förvanskade. Jag vill gent emot detta säga, att det finns ingen som helst garanti för att just de efterlevande eller innehavarna av författarrätten eller förlagsrätten ha sådan pietet mot författaren, att de icke falla för frestelsen av en förvanskning. Antag att en berömd författare är död och att hans arvingar få ett anbud från ett filmbolag om utnyttjande av hans verk i filmens tjänst - inte finns det någon garanti enligt nuvarande lag för att det rent konstnärliga intresset då skyddas av författarens rättsinriehavare. Vill man skapa ett skydd för det rent konstnärliga i verken, måste man gå andra vägar. Jag tror också att det är mycket angeläget att gå sådana vägar, men man vinner icke det målet genom att utan vidare utsträcka skyddstiden.
Det finns ett skäl, som enligt min mening har en viss betydelse, när det gäller argumenteringen för en utsträckning av skyddstiden, och det är de internationella hänsynen: hänsynen till att i åtskilliga länder tiden är bestämd till femtio år utöver författarens livstid. Åtskilliga länder ha förr haft kortare tid, och det finns fortfarande länder som ha det. Men jag kan väl förstå, att man i samarbete med t. ex. våra nordiska grannländer kan finna önskvärt med en enhetlig skyddstid. Då finns emellertid också den möjligheten, att våra grannländer ansluta sig till den svenska lagstiftningens ståndpunkt och inte nödvändigtvis tvärtom.
l detta sakernas läge och särskilt med tanke på att dethär föreligger ett individuellt fall, som jag i hög grad behjärtar, vill jag icke yrka avslag på utskottets utlåtande, men jag har gärna velat framhålla, att den fråga, som här ligger i bakgrunden, spörsmålet om en allmän utsträckning av skyddstiden, ingalunda är så enkel och klar som man kan få intryck av genom utskottets utlåtande. Jag anser tvärtom att man får tänka sig mycket noga för, innan man går in på denna linje, och jag tror framför allt, att man då får närmare utveckla det uppslag som förekommer i des-sa handlingar, att man genom inskränkningar i avtalsfriheten skulle kunna tillse, att det inte blir förläggaren, som vinner på utsträckningen av skyddstiden, utan författarens arvingar. Detta problem har icke alls närmare behandlats, men det är alldeles nödvändigt att lösa det, annars tror jag inte det är någon som helst glädje ur allmän synpunkt med en sådan utsträckning av skyddstiden.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Herr Schlyter: Herr talman! Jag är alldeles ense med herr Undén om att en förlängning av skyddstiden icke innebär någon garanti för de ideella intressena för verket. Det sade jag icke heller nyss, utan jag utgick från att auktorrättskommittén skulle komma att ta upp frågan om det ideella skyddet och föreslå bestämmelser därom som räckte även efter skyddstidens utgång.
Det. var emellertid icke för att säga detta som jag begärde ordet, utan det var med anledning av vad herr Undén nämnde om att utskottet tydligen hade räknat med möjligheten att en förlängning av -skyddstiden från 30 till 50 år efter författarens död skulle komma att genomföras. Herr talman! Utskottet hade skyldighet att räkna med denna möjlighet. Det förhöll sig nämligen så, att när fragan om den litterära äganderätten år 1931 var före i riksdagen på grund av en kungl. proposition om ändringar i vissa delar av lagen därom, sa var spörsmålet uppe, huruvida Sverige skulle ansluta sig .till den ena eller den andra av de två debatterade linjerna - på den tiden stodo ännu både Tyskland och Österrike på trettioårslinjen - och det hade uttalats av den kommitte, vars arbete låg till grund -för den kungl. propositionen, att man borde §e-till, huru man skulle förfara, ifall dessa länder övergingo från den trettioåriga till den femtioåriga skyddstiden. Departementschefen yttrade då i proDositionen: »Lika med de sakkunniga anser även jag att - under förutsättning
