Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/426

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

80 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.

Ang. förlängning av skyddstiden för vissa litterära verk. (Forts.) att de till den tyska språkgruppen hörande länderna skulle övergå till den längre skyddstiden - frågan om förlängning av den i vårt land nu gällande skyddstiden bör upptagas till förnyat övervägande»

Sedan dess har det inträffat att Österrike år 1933 och Tyskland år 1934 övergått till denna längre skyddstid, ävensom att auktorrättskommittén här i landet har tillsatts för att överväga dessa spörsmål.

Det är alldeles tydligt att redan på dessa grunder och dessutom på grund av det uttalande, som auktorrättskommitténs ordförande hade i utskottet, däri han starkt åberopade, hurusom våra nordiska grannländer stodo på femtioårslinjen, utskottet rimligtvis måste räkna med möjligheten att en förlängning av skyddstiden skulle komma att äga rum här i Sverige, och det var då icke lämpligt att under tiden, tills vi hunnit gå över-till samma linje, någon lucka i skyddstiden hade uppstått, genom vilken Strindbergs verk skulle falla ned.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag finner, att de konstnärliga skälen kräva, att en revision av de ifrågavarande bestämmelserna nu icke omöjliggöres, när man kan förvänta förslag därom från den med frågan arbetande kommittén. Det är nödvändigt att åtgärder vidtagas för att icke författarnas verk skola bli utförda eller tryckta i stympad eller förvanskad form. Detta

Éynels mig, till skillnad från herr Undén, vara ett starkt skäl för utskottets

ors ag.

l det speciella fall det här är fråga om finns det också ett starkt skäl av ekonomisk art för att tillmötesgå utskottet, i det att ett förkastande av utskottets förslag otvivelaktigt skulle medföra, att Strindbergs egna barn skulle bli mycket svårt ekonomiskt lidande och sannolikt satta i en alldeles ohållbar situation. J ag är fullkomligt överens med herr Undén om att man bör söka revidera denna lag så, att det blir författaren och inte förläggaren, som får fördel av en revision av lagen. Men den saken få vi ju återkomma till, när resultatet av utredningen föreligger.

Man kan inte heller se bort ifrån det förhållandet, att de internationella bestämmelserna i fråga om skyddstidens längd äro så gott som ensartade och avvika från de svenska, ävensom att ifrågavarande bestämmelser i de övriga nordiska länderna äro ensartade och motsatta de svenska. Man bör söka komma till enhetlighet härvidlag. Det finns nämligen inte något skäl att låta de svenska författarna inta en sämre ställning än andra länders författare.

Författarnas ekonomiska ställning är ju ofta rätt-prek-är, vilket torde vara riksdagens ledamöter bekant, och riksdagen har ju själv inte gjort några starkare insatser för att komma författarna till hjälp i detta avseende. Jag vill minnas, att vi härifrån ge ett anslag på 20,000 kronor om året tillden svenska litteraturen - en gång var anslaget uppe i 30,000 kronor. Det är emellertid allt man anser sig kunna kosta på de svenska författarna. -

Jag tror att det inom författarnas led råder en enstämmig uppfattning att man bör gå på den linje, som utskottet här har förordat. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! l det läge, vari denna fråga nu ligger, kan jag inskränka mig till att, i anledning av eller kanske rättare sagt i anslutning till herr Undéns yttrande, säga, att det icke vant min avsikt. att motionen skulle utgöra något inlägg i fråga om den femtio- eller den trettioariga skyddstiden. Den avser en rent provisorisk åtgärd.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt.