Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 17
Ang. prisrabatteringen å matfett och mjölk. (Forte) en ändring ifråga om inkomstgränserna i detta fall. Och jag måste erkänna, att jag delade deras uppfattning. Det är nämligen en mycket stor skillnad på beskattningsbar inkomst och taxerad inkomst. Jag tar ännu ett exempel från min egen stad, som tillhör dyrortsgrupp li. Där betyder ett beskattningsbart belopp på 900 kr. för man, hustru och två barn att vederbörande kan ha entaxerad inkomst av 4,090 kronor. Jag har den uppfattningen att en familj med denna inkomst i dyrortsgrupp li kan klara sig utan rabattkort och att de, som ha en lägre inkomst och kanske även flera barn, borde kunna få en högre rabatt. Att 4l procent i genomsnitt av befolkningen har rabattkort, måste anses vara ganska mycket til-ltaget, och man frågar sig om man har råd att plottra bort ett anslag på 100 miljoner kronor på detta sätt, under det att många verkligt fattiga familjer ha verkligt svårt att klara sig. -
Jag hade också en annan siffra i huvud-et, när jag framställde interpellationen, nämligen från den utredning, som hade gjorts, då propositionen om omsättningsskatt framlades för urtima riksdagen år 1940, och som styrkte mig i min uppfattning, att de lägsta inkomsttagarna på något sätt måste hjälpas. Enligt den officiella utredning, som återgavs i denna proposition, fanns det i vårt land 2,744,000 fysiska personer, som voro taxerade till inkomst. Men av dessa 2,744,000 personer var det inte mindre än 2,218,000 eller närmare 80 procent, som hade en inkomst av under 3,000 kronor, under det att -de som hade en inkomst av mellan 3,000 och 5,000 kronor i runt tal utgjorde 16 procent. När inkomstförhållandena ännu äro sådana i vårt land, måste väl hjälpen huvudsakligen sättas in på dem, som ha den lägsta inkomsten.
Herr statsrådet har nu i sin proposition föreslagit, att den övre gränsen fortfarande skall bibehålla-s vid 900 kronors beskattningsbar inkomst. Inom parentes måste jag ju säga, att då man här använder den beskattningsbara inkomsten såsom utgångspunkt, kan detta. verka litet o-rättvist, ty de avdrag, som förekomma, kunna ju ibland vara ganska stora, vilket det i och för sig kanske inte är så mycket att anmärka mot. Den s. k. bankningsregeln, som ännu finnes kvar i taxeringsförordningen, verkar väl emellertid mer till fördel för dem, som ha en inkomst av 4,000-5,000 kronor än för -dem, som ha 3,000 kronor, om vi nu alltjämt tänka på denna familj om man, hustru och två barn, som jag tidigare nämnde. Då herr statsråd-et föreslår, att den övre gränsen alltjämt skall bibehållas vid 900 kronor, betyder detta, att barn och åldringar få rabattkort på mjölk och matfett, men om även föräldrarna till barnen skola få rabattkort, får den beskattningsbara inkomsten inte överstiga 600 kronor. Livsmedelskommissionen har i sin skrivelse föreslagit, att den övre gränsen skulle sättas till 750 kronor och att den gräns, som nu föreslås till 600 kronor, .skulle fastställas till 500 kronor. Om man hade följt livsmedelskommissionens förslag, skulle antalet rabattkort för mjölk ha minskats ifrån 1,400,000 till 1,200,000. Det förslag, som nu återfinnes i propositionen, innebär, att mjölkrabattkortens antal blir 1,300,000. Matfettkortens antal uppgår för närvarande till 2,600,000. Om man följt livsmedelskommissionens förslag om sänkning av den övre gränsen för den beskattningsbara inkomsten, skulle antalet matfettkort bli 2,100,000. Enligt statsrådets förslag blir antalet 2,250,000.
l fråga om kostnaden för dessa rabatteringar har livsmedelskommissionen beräknat att, om dess linjer följts, skulle summan för nijölkrabatten bli 33 miljoner kronor och för matfett 41 miljoner kronor, d. v. s. sammanlagt 74 miljoner kronor. Enligt det nu framlagda förslaget blir den sammanlagda kostnaden 94 miljoner kronor, fördelad» på 35.5 miljoner kronor till mjölkrabatter och 58.5 till matfettsrabatter. Härtill komma i båda fallen cirka 2 miljoner kronor till lantarbetarnas rabatter samt rabattkort på mjölk till havande kvinnor.
J ag maste erkänna, att statsrådets förslag dock innebär ett tillmötesgående
Första kammarens protokoll 191,2. Nr 21. i - 2
