46 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.) ta ut virke och bränsle lättare än tidigare. Promemorian om detta förslag remitterades till de olika länsstyrelserna i landet, det kom in yttranden, och där diskuterades olika förslag och olika maximibelopp. Jag kan här nämna, att länsstyrelsen i Västernorrlands län i sin framställning ansåg, att anslaget borde begränsas till högst 50 procent. Jag hörde nyss, att herr Engberg sade, att med detta system för tilldelningen få inte bönderna, som man egentligen hade tänkt. bidrag till sina skogsvägar. Någon sådan anmärkning har jag inte hört från Skogsstyrelsen, som närmast har att pröva saken. Skogsstyrelsen har under utarbetande ett förslag, enligt vilket man skall kunna göra en vidsträcktare differentiering än tidigare. Om man sålunda beträffande en väganläggning kan påvisa, att den på mycket kort tid betalar sig, är det inte rimligt, att staten skall betala ens 25 procent - i varje fall bör staten inte betala över detta belopp. Men om förräntningen och amorteringen tar längre tid, är det riktigt, att staten skall lämna större bidrag, detta med tanke på bränsleförsörjningen och skogsvården. Följaktligen blir där en möjlighet att reglera saken. i
Några berättigade anmärkningar mot skötseln av bidragsdifferentieringen synas mig inte ha kommit till jordbruksdepartementets kännedom. Förslaget innebar, att man i större utsträckning skulle ge de ekonomiskt mindre bärkraftiga Skogsägarna möjlighet att förbättra sitt vägnät, och för att inte staten skulle betala allt, har man samtidigt berett vederbörande möjlighet att erhålla lån. Om man skulle gå upp till ett statsbidrag på 75 procent och samtidigt ge lån till 20 procent, blir det sammanlagda understödet 95 procent. Vederbörande skulle då själv endast behöva satsa 5 procent, ehuru de naturligtvis så småningom skulle betala tillbaka lånet. Jag ansåg dock, särskilt efter myndigheternas yttranden i frågan, innan den förelades 1941 års riksdag, att hade vederbörande möjlighet att erhålla 20 procent i lån, borde 50 procent i bidrag vara maximum.
Herr Näslund: Herr talman! Jag uppkallades av att herr Andersson i Bussjö berättade, att han hade åkt på s. k. enkrona-svägar i Norrland, som vore byggda för en krona metern. Det är en stor villfarelse, som min vän herr Andersson på Skånebänken skattar åt, om han tror, att s. k. enkronasvägar kunna utföras för en krona metern. De ha fått namnet enkronasvägar, därför att länsstyrelsen i Västerbottens län på sin tid utverkade bidrag för dessa vägars anläggande av en krona per meter. Det finns måhända en och annan -sandhed däruppe, där man har kunnat röja väg för en kostnad, som inte alltför mycket överstiger en krona per meter, men jag kan försäkra herr Andersson i Bussjö, att man får minst femdubbla detta belopp för att komma upp till den verkliga byggnad-skostnaden för en skogsväg, som är användbar för sitt ändamål. Då börjar man komma sanningen ganska nära. Om man så beaktar de stora avstånden i de norrländska skogarna, är det självklart, att för de mindre Skogsägarna blir en insats av 50 procent i en väganläggning en mycket betydande kostnad, så betydande, att den ifrågasatta skogsvägen överhuvud taget aldrig kommer till stånd. Vill man, att detta vägnät skall utvecklas på ett sådant sätt, att man kan få det mesta möjliga av våra skogsprodukter till användning särskilt under kristid, får man också lov att se till, att de skogsägare, som anlägga dessa vägar, få så stort bidrag, att vägföretagen kunna komma till stånd.
Jag kan, när jag nu har fått ordet, tillägga, att jag tror, att det differentierade bidragssystemet är ändamålsenligt. Det ger rum för en behovsprövning, som utan tvekan är att rekommendera.
Herr statsrådet påpekar, att när promemorian var ute på remiss, uttalade åtskilliga länsstyrelser, att bidragsprocenten borde sättas till högst 50. Det är nog riktigt, och man kan också förstå de länsstyrelser, som ville vara försiktiga.
