Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 43
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.) inte bara på fasta arbetsplatser, såsom vid vägbyggnader och dylikt, utan också på mycket rörliga arbetsplatser, såsom när det gäller vägunderhållet.
Utskottets majoritet yttrar i fråga om sparsamheten: »Det bör också vara lättare för staten att hos egen förvaltning framtvinga erforderlig sparsamhet. Kostnaderna måste ju hållas inom och verksamheten följaktligen lämpas efter den ekonomiska ram, som gives genom de anslag riksdagen ställer till förfogande» Men det är ju precis vad som sker med den nuvarande organisationen. Omfattningen av arbetena på vägbyggandets område regleras genom de anslag, som nu ställas till förfogande. Det blir ingen ändring i det avseendet, och inte kan man, såsom jag tidigare har sagt, ha anledning antaga, att kostnaderna skola nedbringas enbart därför, att ett förstatligande kommer till stånd.
Sedan ha vi en sak, som jag inte kan underlåta att peka på i detta sammanhang, och det är kontrollen över vägväsendet. Reservanterna yttra fullkomligt riktigt i reservationen: »Beträffande vägväsendet torde såsom på. intet annat område kontroll över anslagens användning vara angeläget. För närvarande finnes också här en kontroll, som nästan saknar motstycke beträffande offentliga anslag, nämligen en detaljerad granskning av såväl teknisk sakkunskap, som äger mycket goda möjligheter att förhindra varje tekniskt oklok disposition, som ock av kommunalt valda jämte av länsstyrelsen förordnande revisorer, vilka kunna bedöma, om varje möjlighet till klok och sparsam hushållning iakttagits» Det är klart, att vägstyrelserna måste äga den ambitionen, att de tillse att vägskatten liålles nere, och däri ligger en sporre till sparsamhet. Om nu vägkommunerna skola försvinna, kommer den tekniska personal, som hitintills utövat kontrollen, att övertaga ledningen av vägförvaltningen, och den kontrollerande funktionen kommer att omhänderhavas av en central revision. I propositionen föreslås inrättandet av två s. k. överrevisorstjänster efter mönster från statens järnvägar. Den kontroll, som utövas av vägstämmorna genom deras revisorer och genom att vägstämmorna bevilja ansvarsfrihet, försvinner.
Ett annat viktigt spörsmål inrymmes i detta ärende. Propositionen föreslår, att vid övertagandet av väghållningen staten skall övertaga alla vägdistriktens tillgångar och skulder. Detta kommer att i praktiken verka mycket orättvist. Det finns vägdistrikt som ha värdefulla tillgångar, åstadkomna genom en försiktig och klok hushållning och genom att man med tanke på framtiden har avsatt medel för vissa vägbyggnadsändamål. Vägdistrikten äga värdefulla byggnader ochjde ha förvärvat mark. Det göres nu ingen åtskillnad. Alla vägdistrikt skola avstå från sina tillgångar. Under överläggningen inom utskottet har det erkänts, att här inrymmes ett moment, som i tillämpningen måste komma att verkaiorättvist.
lntet annat land har gått så långt i förstatligande av vägväsendet, som fallet skulle bli för Sveriges vidkommande, om den föreliggande propositionen bifalles. När man i andra länder gått till ett förstatligande av vägväsendet, har detta skett endast till 5 å 10 procent av det totala-vägnätet. I propositionen föreslås, att staten skall övertaga hela landets till 90,000 km uppgående vägnät, fördelat på c:a 5,000 km rikshuvudvägar, 20,000 km länshuvudvägar, 60,000 km mindre landsvägar och bygdevägar samt 5,000 km ödebygdsvägar. Dessa siffror ange uppenbart vilken stor och omfattande förvaltningsuppgift det här kommer att röra sig om.
Såsom huvudskäl för ett statligt övertagande av den allmänna väghållningen har anförts den vinst man ur skatteutjämningssynnunkt därigenom skulle nå. Denna synpunkt har legat till grund för kommunalskatteberedningens på sin tid avlåtna skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet. Man förmenar, att genom väg
