56 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
ling. vägväsendets förstatligande. (Forts.) det närmaste lika stor i alla distrikt och staten sålunda betala återstoden av väghållningsko-stnaderna, vilket blir en följd av förbundets förslag, innebär detta, att intet Vägarbete kan utföras utan att det sammanlagda beloppet av statens utgifter påverkas därav. Med en sådan ordning skulle det icke vara möjligt att tillerkänna distrikten något nämnvärt inflytande på vilka arbeten som skola utföras. Staten måste därför förbehålla sig att bestämma omfattningen av dessa. Den statliga kontrollen måste därjämte göras så stark att förvaltningen bleve praktiskt taget förstatligad. i
Men även om dessa olägenheter skulle till äventyrs tillmätas mindre betydelse, skulle de ifrågasätta åtgärderna likväl icke åvägabringa någon fullständig utjämning av bördorna för de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna. Den nuvarande disproportionen mellan landsbygdens och städernas bördor härför skulle alltjämnt bestå. Det kan emellertid icke anses rimligt, att kostnaderna för väghållningen på landet - sedan denna blivit en gemensam angelägenhet för hela riket - skall drabba landsbygden väsentligt hårdare än städerna. Huru denna disproportion mellan landsbygdens och städernas bördor skall kunna utjämnas med ett bibehållande av nuvarande ordning, ha varken reservanterna eller någon annan kunnat antyda. Det torde praktiskt sett icke vara möjligt att åstadkomma någon utjämning i förevarande hänseende, om vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet. Även om statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning helt indroges - en tanke, som av flera skäl icke synes kunna förverkligas - skulle landsbygden alltjämt bära en proportionellt större del av väghållningskostnaderna än städerna. Det är visserligen teoretiskt tänkbart att genom en väsentlig höjning av statsbidragen till vägdistrikten vinna en utjämning, men distriktens andel av väghållningskostnaderna skulle då bli så liten, att det kommunala självansvaret skulle praktiskt taget gå helt förlorat.
Man torde sålunda kunna utgå från, attdet icke med beaktande av de praktiska och ekonomiska synpunkter, som måste läggas på detta problem, är möjligt att åstadkomma den önskvärda utjämningen av väghållningsbördorna, om vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet, och att den utjämning, som vid ett sådant bibehållande kan vinnas, är förenad med betydande olägenheter. Därmed synas grunderna för reservanternas yrkande om partiella reformer i förevarande hänseende bortfalla.
Det är emellertid icke endast önskemålet att vinna en rättvis fördelning av väghållningskostnaderna, som ur skattesynpunkt talar för ett förstatligande av vägväsendet på landet. Vid de överläggningar, som inom kommunikationsdepartementet ägt rum med representanter för kommunalskatteberedningen, ha dessa framhållit, att ett förstatligande av vägväsendet skulle medföra en önskvärd minskning av skattetrycket på landsbygden samt underlätta en allmän skatteutjämning i riket och därmed lösningen av kommunalskattefrågan. För beredningens synpunkter på förstatligandefrågan torde jag icke behöva närmare ingå, då ledamöter i beredningen torde komma att här närmare redogöra för spörsmålet i denna del.
Mot ett förstatligande ha reservanterna vidare anfört, att en sådan reform skulle innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och leda till att de lokala vägintressena icke skulle kunna tillgodoses. -
Häremot må till en början framhållas, att väghållningen genom motortrafikens utveckling blivit en gemensam angelägenhet för hela folket och sålunda en uppgift av statlig natur. Om så är fallet - och härom synes någon meningsskiljaktighet icke råda - kan det icke resas några principiella betänkllghetel mot att staten genom egna organ övertager väghållningens ombesörjande, 1 all
