62 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
Ang. väg-väsendets förstatligande. -(Forts.) billigare än det nuvarande? Det har påståtts, bland annat under sakkunni - utredningen, att de så mycket omtalade förvaltningskostnaderna skulle bgli lägre efter ett förstatligande, men i dag har jag av särskilda utskottets ordförande liö-rt, att han tydligen inte känner sig fullt övertygad om att inte förvaltningskostnaderna kanske rent av stiga något över vad de sakkunniga tänkt sig. Ja, det är ju alltid en början till en misstanke om att beräkningarna inte varit så absolut säkra. Om jag skulle få tillåta mig att göra ännu en profetia blir den, att när vi några år hållit på med ett statligt vägväsen komma her: rarna här i kammaren att vara synnerligen bekymrade över hui administrationskostnaderna stigit i förhållande till det gamla förkättrade vägväsendets administrationskostnader. Den, som förskaffat sig erfarenhet inom det nuvarande vägväsendet och oupphörligt betalat ut utomordentligt stora belopp på räkningar från statliga tjäns-temän i form av arvoden av alla upptänkliga slag och vet hur dessa räkningar se ut, han känner sig ytterst undrande till hur det skall komma att se ut, när alltsammans skall bestå av kostnader för statliga tjänstemän.
Departementschefen har inte velat uttala sig direkt angående utgifter och kostnader för det framtida vägväsendet, och det tror jag är en synnerligen klok och försiktig ståndpunkt, som han inte kommer att ångra i framtiden.
» Min speciella ståndpunkt i denna fråga vill jag tillåta mig att sammanfatta så, att jag tror, att framtiden skall bevisa, att ett förstatligat vägväsen måste bli utomordentligt dyrbart, att skattelättnaden för landsbygden är synnerligen tvivelaktig och oviss och att den kommunala självstyrelsen på detta område trots allt vad man säger får ett mycket allvarligt grundskott.
Det har sagts här i dag, att en ny utredning, som skulle ha varit gjord på vanligt sätt, skulle haft relativt mindre värde. Hur vet man det, om man inte har företagit den? Tidigare har man alltid i riksdagen varit övertygad om att om man går grundligt till väga, som man förut har brukat göra här i Sverige, så kan man känna sig någorlunda säker på var det hela skall sluta, men när man inte vill göra någon utredning utan bara går efter ett alternativ, anser jag för min del, att man kan säga, att man störtar sig i någonting, vars konsekvenser man inte alls känner. Första kammaren har ju under tidernas lopp och inte minst under de senare åren visat sig vara mycket reformvänlig men samtidigt i många fall visat sans och moderation, och jag tror, att första kammaren skulle göra mycket klokt i att följa sina traditioner och inte ge sig på att bifalla det förslâg, som råu ligger på, kammarens bord, utan att man först fått en verkligt grun ig utre ning i sa en.
Skulle nu emellertid så beklagligt vara, att det föreliggande förslaget verkligen trots alla farhågor från många håll genomdrives, måste det för landsbygdens invånare bli av yttersta vikt, att man under de kommande tiderna genom vägnämnderna, som visserligen äro ett mycket svagt surrogat för vad man hittills haft, samt genom motioner och på annat sätt försöker få fram det bästa möjliga av den situation, som uppkommer. Var och en förstår, att när man nu inte längre på landsbygden kan komma i kontakt med vägväsendet genom vägstyrelser och vägstämmor, har man väl knappast någon annan utväg än att be sina riksdagsmän genom motioner och på annat sätt föra fram ens önskemål. Jag vet inte, om det kan förefalla som en tilltalande framtidsutsikt, att vägväsendets frågor i alla möjliga detaljer skola på denna tunga och omstëåniiliga väg framföras hit och belasta riksdagens ganska rikhaltiga matse e .
Jag är, som jag redan sagt, övertygad om att framtiden skall komma att bevisa, att det beslut, som väl sannolikt i dag fattas, kommer att få. många tråkiga konsekvenser, inte minst för skattebetalarna här 1 landet.
