70 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts) för dessa uppgifter, och de få dessutom en mycket stor praktisk erfarenhet ivägingenjören i sin tur kontrollerar, att arbetet ordnas och skötes på bästa sätt, och han lämnar vid behov även tekniska anvisningar och råd. I den föreslagna organisationen är det avsett, att vägmästarna skola vara kvar med i huvudsak samma uppgifter som nu. Så långt blir det således ingen ändring.
Den underhållsingenjör, som enligt förslaget skall stå närmast över vägmästarna, får väl i detta avseende också huvudsakligen samma uppgifter som den nuvarande vägingenjören. Han skall öva tillsyn samt ge råd och anvisningar. I praktiken blir det väl knappa-st någon skillnad här heller.
Däremot föreligger den skillnaden, att den nya ingenjören kan stödja sig på sin förmansställning gentemot vägmästarna, medan vägingenjören enligt den nuvarande ordningen kan avstyrka statsbidrag till åtgärder, som han anser vara för dyra eller oriktigt vidtagna. Den senare möjligheten är nog minst lika effektiv som den förra, om den nu skulle behöva tagas i bruk för att vinna gehör. Någon egentlig reell skillnad i det tekniska utförandet av Vägunderhållet torde därför näppeligen uppkomma genom ett bifall till propositionen.
Det har också talats om att det föreligger behov av att kunna åstadkomma en ytterligare rationalisering, vilket skulle kunna ske bl. a. genom ett bättre utnyttjande av personal och maskiner. Det är mycket möjligt, att med ännu större vägdistrikt vissa specialmaskiner skulle kunna utnyttjas rationellare. Men dessa specialmaskiner äro dock endast ett litet fåtal av hela maskinbeståndet, och för närvarande går det väl, såsom herr De Geer påpekade, ofta till på så sätt, att vägdistrikten låna sådana maskiner av varandra antingen genom egna överenskommelser eller genom vägingenjörens förmedling. Med de egentliga underhållsmaskinerna, vilka utgöra det stora flertalet, såsom bilar, hyvlar, snöplogar och i viss mån även krossverk, förhåller det sig ju så, att de behövas -som allra bäst på sin stationeringsort, när man skulle önska använda dem även på andra håll. De som syssla aldrig så litet med vägfrågor veta, att det är årstidernas växlingar och nederbörden, som bestämmer, när alla tillgängliga maskiner måste koncentreras på det direkta underhållet. Dessa tider bruka i regel sammanfalla för mycket stora områden. Då ha alla fullt upp att göra och mer till på sin egen ort. Vägdistrikten göra väl i allmänhet
så, att de vid sådana tider leja privata lastbilar för några dagar eller någon
vecka, ty de anse detta vara ekonomiskt fördelaktigare än att skaffa egna reservbilar, som skulle stå oanvända under en stor del av året.
Beträffande arbetspersonalen förhåller det sig i viss mån på samma sätt. Man kan inte skicka omkring arbetarna hur som helst. Det vore opraktiskt och skulle också dra med sig kostnader, antingen resekostnader och tidsspillan eller traktamenten, om arbetarna inte kunna komma hem till kvällen. Det fördelaktigaste är väl att som nu hålla ett begränsat antal mera fast anställda arbetare och anlita tillfällig arbetskraft, t. ex. skogsarbetare, småbrukare och andra, där extra eller tillfälliga större arbeten pågå. Den metoden har visat sig vara till fördel för båda parterna.
Skulle något vägmästarområde behöva justeras, kan ju detta sk-e även inom den nuvarande organisationen. J ag tror därför att talet om att man genom ett förstatligande kan få till stånd ett bättre utnyttjande av personal och maskiner åtininstone till mycket stor del blott är av teoretiskt intresse.
Man har även hänvisat till att .man skulle få till stånd en stor rationalisering genom att ha en central förrådsrörelse och genom att göra centrala inköp. För störramaskiner, såsom lastbilar och hyvlar, kan man säga, att inköpen redan nu äro centraliserade genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förmedling. Beträffande större förbrukningsartiklar ha vägstyrelserna i vissa län också redan ordnat med gemensam upphandling med anbudsinfordran. Samråd äger
