Onsdagen den 3 juni 1942 f. m. Nr 21. 69
Ang. vägväsendets förstatligande. (Forte)
i sina beräkningar, vilka ligg-a till grund för Kungl. Maj:ts förslag, att riksmedeltalet av vägskatten per vägskattekrona enligt vägdistriktens stater för år 1940 var 1 krona 42 öre. Även utskottets ärade ordförande erinrade om detta i sitt anförande. Jag har här en sammanställning, som h-ar upprättats av statistiska centralbyrån och som visar, att samma riksmedeltal redan året därpå. sjönk till 1 krona 33 öre. För innevarande år - då dock vis-sa länssiffror äro preliminära - har riksmedeltalet för vägskatten sjunkit till 91 öre per vägskattekrona. På två år har alltså riksmedeltalet för vägskatten sjunkit med inte mindre än omkring 38 procent. Vilken slutsats man än vill dra av dessa siffror, är det i alla fall uppenbart, att vägskatten sjunkit avsevärt sedan 1939 -samt att de exceptionellt höga vägskatterna under övergångsåren 1937- 1939 inte gärna kunna läggas till grund för en beräkning på längre sikt.
Såsom även utskottet erinrar om utgör den särskilda vägskatten, som det nu är fråga om, endast en mindre del av de sammanlagda väghållningskostnaderna, eller blott omkring 15 procent av dessa. Den sammanlagda skattesumman är inte heller så överväldigande stor. Om man slår samman de olika kommunala skatterna, som enligt Statistisk årsbok äro landstingsskatten 121 miljoner kronor, landsbygdens kommunalskatter 203 miljoner och vägskatten 25 miljoner kronor, blir detta 349 miljoner kronor. Av det sammanlagda kommunala skattebelopp, som är föremål för utjämningsförsök, utgör vägskatten således mindre än en trettondel. -
Med detta har jag naturligtvis inte velat säga, att det är likgiltigt, hur vägskatten-s belopp fördelas på dem, som skola betala den, därför att den är så mycket mindre än andra kommunala skatter. Tvärtom äro väl alla eniga om att det är angeläget, att även relativt små -skattesummor fördelas så rättvist som möjligt. Däremot kan det väl ändå ifrågasättas, om det inte är att använda bra mycket större våld än nöden kräver att utan vidare och i en hastig vändning överföra hela väghållningen på staten med därav följande mycket stora och kostsamma organisationsförändringar för att utjämna en trettondel av de kommunala skatterna. I varje fall vore det väl önskvärt att först ha tillgång till en utredning, som visar huruvida ett så stort företag är den enda och lämpligaste utvägen att lösa ett så begränsat skatteutjämningsproblem. Men någon sådan utredning föreligger tyvärr inte. ,
D-epartementschefen medger i propositionen, att »helt visst kan en jämnare fördelning av väghållning-sbesväret i åtskilliga hänseenden vinnas inom den nuvarande organisationens ram". Någon utredning därom finnes dock inte. Reservanterna framhålla, att en viss kostnadsutjämning kunde erhållas genom en justering av vägdistriktsindelningen. Vidare erinra reservanterna, såsom också herr. statsrådet har gjort, om att ojämnheterna mellan fastigheter och andra skatteobjekt kunna avhjälpas genom ett beslut om sänkning av reparfitionstalet för de förra. För den allmänna utjämning, som därefter kräves, har det också framkommit vissa förslag. Andra möjligheter kunna också tänkas. Men ingenting av allt detta har varit föremål för någon närmare utredning. Man säger endast såsom utskottets ärade ordförande, att propositionen är nog ända det bästa förslaget. Vad veta vi egentligen om detta, då intet annat förslag ar närmare undersökt? Det är justhärom som reservanterna önska en förutsättnmgslösptredning, innan definitiv ståndpunkt måste tagas till det sätt, varpå en utjämning av vägskatten lämpligen bör ske.
Utskottets ärade ordförande sade, att det tekniska handhavandet av vägunderhållet behöver förstärkas och att även detta vore ett motiv för förstatligande. Jag undrar dock, om det verkligen kommer att bli så stor ändring i praktiken. För närvarande är det ju så, att den tekniska sidan av verksamheten utövas av vägmästarna och vägingenjören. Vägmästarna ha särskild utbildning
